Sitter och läser dr Lars Ullerstams bok “de erotiska minoriteterna” från 1964, och häpnar över denne läkares syn på pedofili och övergrepp. Boken skrevs för massor av år sedan, och man skulle kunna bortse från innehållet om det inte vore för att Ullerstams snedsyn än idag präglar sättet på vilket vi betraktar såväl pedofiler som föräldrar som försöker skydda sina barn, trots att vi idag tack vare evidensbaserad forskning vet vad sexuella övergrepp I barndomen innebär för den utsatte.

“Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn (“tunnelleken”), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande. Tyvärr är jag tvungen att tala om att de föräldrar, som visar barnen denna omsorg, enligt svensk lag gör sig skyldiga till brott, som i svårighetsgrad är jämförliga med dråp och grov misshandel. För föräldrarna föreligger alltså alternativet att antingen utsätta sig för risken att dömas till mångårigt straffarbete (mellan fyra och tio år) eller också att äventyra barnens psykosexuella utveckling. Makarna kunde ju nämligen bli osams, och den ene göra anmälan om incest.”

I Dr. Ullerstams ögon tycks problematiken med incest och pedofili ha varit juridiska snarare än av hänsyn till barnet, med tanke på att han skriver att makarna kan bli osams och den ene skulle kunna göra anmälan om incest. Än idag utreds inte misstankar om övergrepp i större utsträckning i de fall som anmälan gjorts i samband med skilsmässa, trots att misstankar om övergrepp torde vara en rimlig orsak till att man skulle vilja avsluta en relation. Vårdnadstvisten bedöms istället vara “infekterad” och barnet placeras hos den förälder som inte är arg för att barnet berättar om övergrepp. 

“Elsa-Brita Nordlund tycker sig för sin del kunna påvisa en emotionell skadeverkan. Hon tror emellertid inte att det sexuella närmandet i sig självt har någon nämnvärd patogenetisk effekt, om inte gärningsmannen tillgripit våld. Nej, vad som traumatiserar barnet är enligt hennes erfarenhet moderns bigotta och hysteriska reaktion. Samma uppfattning har docent Anna-Lisa Annell.”

Sexuella övergrepp ansåg Ullerstam och hans anhang inte vara skadligt under förutsättning att våld inte brukades, man ansåg istället att det var moderns bigotta och hysteriska reaktion som traumatiserade barnet. Föräldrar som försöker skydda sina barn från övergrepp framställs än idag som psykiskt sjuka, och på så sätt kan man sedan flytta över ansvaret för barnet till föräldern som i lugn och ro kan fortsätta sexuella lekar utan inblandning från en “hysterisk” förälder. 

“Många pedofiler är ytterst saktmodiga och fridsamma människor, som är oförmögna att ens göra en fluga för när. Det uppstår ofta ett innerligt förhållande med upprepade sexuella kontakter. Barnet får slickepinnar och en kroppslig ömhet som det gått miste om hemma. Jag vill dock peka på en särskild kategori av “fula gubbar”, de pedofila åldringarna. Om dessa vet man att de praktiskt taget aldrig gör sig skyldiga till våldshandlingar, de uppträder nästan alltid mycket försynt och beskedligt mot barnet. Skulle det inte med litet god vilja gå att humanisera behandlingen av dessa moraliskt vanligen hedervärda personer, så att de slapp att sluta sitt liv i tragik? Det är ledsamt att man inte kan tillhandahålla sexualobjekt åt pedofilerna, men jag vet inte hur detta skulle gå till praktiskt. De “fula gubbarnas” sexualnöd är ett problem att lösa för morgondagens människosinnade samhälle.”

Att humanisera behandlingen av “dessa moraliskt vanligen hedervärda personer” är precis vad vi gör idag, när man låter barnvåldtäktsmän åka på peddokollo när de gett efter för sina lustar och “råkat” förstöra barndomen för en knatte. Måhända att Ullerstams syn på pedofilen som ger barnet slickepinnar och straffas för sin “förbjudna kärlek” inte är uttalad, men den lever i allra högsta grad kvar med tanke på att dessa individer fortfarande inte betraktas som det hot mot folkhälsan som de faktiskt är.

I perioder har Ullerstams lärjungar dykt upp, bland annat i egenskap av pedofila arbetsgruppen på 1980 talet. Idag sköts dock arbetet för acceptansen av pedofiler på ett betydligt mer raffinerat sätt. 

Man försvarar inte längre själva handlingen, men synen på hysteriska föräldrar och förövare i egenskap av snälla små gubbar som inte ska straffas för sin kärlek till barn, lever i allra högsta grad kvar. Den som blivit utsatt möts dessutom inte sällan med ett nonchalant “släpp det, det var ju så längesedsan”, trots att vi idag vet att övergrepp i barndomen sätter spår för livet. 

Med dagens kunskap om vad sexuella övergrepp i barndomen faktiskt medför i vuxenlivet, så vet vi att Ullerstams teorier var FEL. Därmed är det hög tid att klippa banden med all gammal snedsyn, betrakta pedoraptorer som farliga och betrakta hysterin hos en förälder vars barn blir våldtaget som ytterst berättigad.

Här finns boken att läsa i sin helhet:

https://www.pedofili.eu/Arkiv/De%20erotiska%20minoriteterna.htm

Vill ni stötta mig och Patrik I vårt arbete så är vi väldigt tacksamma.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.