Ett barn klagar över smärta mellan benen efter umgänge, barnet gråter snälla snälla låt mig aldrig mer åka dit, barnet protesterar, får panikattacker och skriker.

Jag har kontakt med ett antal föräldrar som råkat ut för att deras barn reagerar som jag beskriver och det är precis så många barn reagerar i början när de blivit våldtagna, sen tystnar barnet i takt med att övergreppen blir normaliserade och förövaren hotar barnet med att man kommer att krossa och döda föräldern som inte förgriper sig om barnet berättar mer.

Hade det varit en, två eller tre föräldrar som i försök att få barnet i säkerhet, stämplas med amatördiagnoser och anklagas för vanföreställningar, så skulle jag nog varit benägen att kalla det olyckliga omständigheter, men nu är det så många att jag inte kan kalla det något annat än ett gigantiskt systemfel.

Det tysta löfte som man ger sitt barn när det föds, om att ”jag ska skydda dig från allt ont” kan man glömma om man bor på fel ställe och träffar fel tjänstemän.

Att en förälder samlar bevis, filmar, spelar in och fotograferar, tolkas som en kränkning av barnet, man ifrågasätter gärna ”visste barnet att det blev inspelat?” Bevismaterial ratas då direkt, oavsett innehåll och föräldern som dokumenterat skador och spelat in när barnet berättar betraktas som direkt olämplig för att den kränker barnet genom att fota och spela in. Det finns ett fall med en mamma som fotograferade skador på barnets könsorgan, och fick 6 månaders fängelse för barnpornografibrott, när hon försökte anmäla.

Det är inte bilder på pluttiga blåmärken efter lek och bus som jag syftar på utan bilder på små barnkroppar med stora svarta blåmärken efter vuxenfingrar på höfterna, svarta märken på rygg, panda eyes och intyg från läkare på att våldtäkter faktiskt ägt rum. Man gör en fokusöverflytt från barnet mot den anmälande föräldern, som nu kan förlora vårdnaden på grund av att denne anses olämplig då denne kränkt sitt barn genom att spela in och fotografera.

Väljer föräldern att gå till läkare när barnet har skador, så kan detta betraktas som ett aktivt vårdsökande och av socialförvaltningen börjar prata om ”misstänkt Munchausen by proxy” trots avsaknad av diagnos.
I Sverige diagnostiseras en enda person med en riktig MBP varje år, men yttranden om något som ”påminner om MBP” från socialförvaltningen är alltså inte sällsynt, och I vissa familjerätter verkar ”påminner om MBP” I en utredning av en avogt inställd socialsekreterare, väga lika tungt som en diagnos från läkare och föräldern som nu betraktas som skvatt galen får nu bara träffa barnen i sällskap med umgängesstödjare, så att man förhindrar ytterligare vårdsökande och dokumentation.

En förälder som felaktigt anklagats för MBP säger att: ”jag går till doktorn varje gång som han kommer hem med skador, hade han inte förgripit sig så ofta, så skulle jag inte gått till doktorn så ofta”

Ju mer en förälder kämpar för att skydda sitt barn, desto djupare i träsket sjunker denne. Varje protest mot att barnet ska vara hos någon som barnet själv säger förgriper sig på denne, räknas som umgängessabotage och försök att smutskasta. Enda sättet att på sikt få träffa barnet mer, är att acceptera att barnet kan vara utsatt för övergrepp och tiga om detta. Att fortsätta kämpa, resulterar i att man till slut inte ens får ha kontakt med barnet per telefon.

Barnet som gråter och säger ”pappa pillar nippan” bor alltså hos föräldern som barnet säger pillar henne i nippan. Mamman ansågs olämplig, då hon spelade in och protesterade mot att hennes barn skulle vistas hos någon som pillar henne i nippan.
Barnet har dessutom berättat på dagis, och dagisfröknarna har gjort orosanmälan, som ligger i en slaskpärm på socialförvaltningen.

Grabben som säger att ”pappas nopp smakar äckligt”, bor hos pappan. När polisanmälan gjordes så blev den nerlagd, då barnet förhördes hos advokat i sällskap av pappan med den äckliga noppen, och då nekade pojken såklart.

Flera av dessa oroliga föräldrar har med gott fog och en långtgående dokumentation, fört bort sina barn för att skydda dem, men har sedan tilldömts långa fängelsestraff för ”egenmäktigt förfarande med barn”

Jag skulle kunna dra hur många exempel som helst, för det finns så många att detta inte är ett sammanträffande av olyckliga omständigheter, detta är ett systemfel som måste belysas akut, för många barn går under.

Systemfelet viftas bort som infekterade vårdnadstvister och fokus läggs på mammor, pappor, hela tjocka släkten, socialtanter och psykologer. Samtidigt sitter ett blåslaget barn som med späd röst gråter och beskriver att en förälder ”stoppat in något långt I nippan”.

Hur ska barnen kunna förmedla vad de är utsatta för om alla bortförklarar vad de berättar?

Vill ni stötta mig och Patrik I vårt arbete så är vi väldigt tacksamma.

3 thoughts on “Hur ska barnen kunna förmedla vad de är utsatta för om alla bortförklarar vad de berättar?

  1. Det här skulle kunna vara mina ord. Lever i ett rent helvete sär jag inte kan göra ett jävla skit med två små barn som skriker på hjälp och inte vill till sin pappa

  2. Fruktansvärt med att övergreppen fortfarande är möjliga på barn i ett modern samhälle. Undrar vad det gemensam ansvaret är omnämnt, hur kunde föräldrarna från början skaffa barn tillsammans, frågor som ofta aldrig framkommer innan anklagelser haglar, finns det ingen normal dialog mellan föräldrar innan övergreppen börjar?

    Svårt förstå att brott inte skulle märkas omedelbart i denna form av konflikt och förövaren kommer bakom lås och bom

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X