Om polisen fick jobba proaktivt med att förhindra tragedier istället för att utreda dem

Dumpen har lyft upp frågan om vad polisen får och inte får göra. Vi vill att lagen ändras så att polisen får jobba proaktivt/förebyggande, istället för som idag reaktivt/när brottet redan begåtts.
Proaktivt arbete är avgörande för ett tryggt samhälle. Vi visar gång på gång, vecka efter vecka, gädda för gädda, att det finns ett område där den proaktiva verktygslådan är smärtsamt tom, och det är när det gäller att förhindra sexuella övergrepp mot barn.

Polisen tvingas idag agera reaktivt i alltför stor utsträckning när det kommer till de mest utsatta. Med brottsrubriceringar som i många fall inte kriminaliserar förberedelser tillräckligt brett, tvingas polisen ofta vänta på att ett brott ska fullbordas innan de kan ingripa. Detta är en orimlig situation som Sverige måste göra något åt.

Här kommer några exempel

När det gäller mängdbrott som inbrott och bilstölder jobbar polisen idag proaktivt genom att patrullera ”hotspots” och därmed avskräcka potentiella förövare. Om polisen enbart agerade reaktivt skulle de bara kunna rycka ut till en brottsplats efter att skadan redan skett.

Denna situation kan jämföras med hur polisen idag tvingas agera vid misstankar om s*xuella övergrepp mot barn. Precis som vi inte accepterar en polis som bara städar upp efter ett inbrott, borde vi inte heller acceptera en situation där polisen tvingas vänta med att ingripa tills ett övergrepp mot ett barn har fullbordats. Det proaktiva arbetet borde vara lika självklart i båda fallen.

___

Polisens proaktiva närvaro på våra vägar, i form av nykterhetskontroller och hastighetsövervakning, räddar liv varje dag. Syftet är att förhindra tragedier innan de sker. I ett reaktivt system skulle polisen bara få utreda olyckor i efterhand.

Denna logik borde tillämpas på skyddet av barn. Vi genomför nykterhetskontroller för att förhindra katastrofer på vägarna, men när det gäller s*xuella övergrepp mot barn saknas motsvarande proaktiva verktyg för att kunna ingripa i ett tidigt skede, innan den oåterkalleliga skadan är skedd.

___

Proaktivt underrättelsearbete är helt avgörande för att bekämpa organiserad brottslighet. Genom att kartlägga kriminella nätverk kan polisen slå till mot dem innan de hinner med sina planer. I ett reaktivt system skulle polisen enbart kunna agera efter att brottet har begåtts, vilket ger de kriminella nätverken fritt spelrum.

På ett liknande sätt tvingas polisen agera reaktivt när de upptäcker nätverk som sprider material med s*xuella övergrepp på barn, eller som planerar möten med barn. I många fall kan polisen inte agera förrän själva brottet att sprida material eller utföra övergreppet har fullbordats. Detta är att bekämpa symptomen, inte rötterna, på den allra mest fruktansvärda kriminaliteten.

___

Polisen samarbetar med kustbevakningen och länsstyrelsen för att proaktivt skydda våra naturresurser från tjuvfiske och illegal dumpning. De gör detta genom att genomföra riktade kontroller och övervakning. Man agerar i förväg för att skydda naturen.

Om vi kan skydda våra skogar och sjöar på detta sätt, varför får vi inte ha samma proaktiva verktyg för att skydda det mest värdefulla vi har: våra barn? Den moraliska grunden för att agera proaktivt borde vara som allra starkast i dessa fall, men i praktiken är det där som lagstiftningen brister.

___
Ett exempel till: så här ser det ut idag i den reaktiva verkligheten

Polisen har genom underrättelsearbete identifierat en person som regelbundet besöker chattforum som används för att söka kontakt med barn. Genom att övervaka personens kommunikation kan polisen se att denne, under flera veckor, systematiskt etablerar kontakt med en minderårig person. Konversationerna blir alltmer suggestiva och manipulativa. Allt tyder på att personen försöker vinna barnets förtroende för att i ett senare skede begå ett övergrepp.

Men trots att polisen med all önskvärd tydlighet kan se vad som är på väg att hända, kan de inte agera. Personen har ännu inte skickat något olagligt material, inte begått ett övergrepp, och lagstiftningen ger polisen inte tillräckliga verktyg för att ingripa. Polisens händer är bakbundna. De tvingas titta på när situationen utvecklas, med hopp om att kunna gripa personen först när ett brott har fullbordats – och ett barn därmed har blivit offer.

Hur skulle det kunna se ut, i den framtida proaktiva lagändrade verkligheten?

I en ideal situation, med rätt lagstöd, skulle polisen kunna agera proaktivt. Med den bevisning som finns i chattkonversationerna skulle polisen kunna få tillstånd att:

• Genomföra en husrannsakan och beslagta personens datorer och telefoner
• Gripa personen på grund av starka bevis för förberedelse till ett allvarligt brott
• Varna och skydda barnet som är i fara, vilket är den absolut viktigaste åtgärden

Denna proaktiva åtgärd skulle helt stoppa brottet innan det fullbordas. 

Det är i denna skarpa kontrast mellan den påtvingade passiviteten och den möjliga proaktiva handlingen som det blir vansinnigt tydligt hur nuvarande system brister. I en av vår tids viktigaste brottsfrågor är polisen i praktiken beordrade att vara åskådare.

Det är dags att prioritera en lagstiftning som ger polisen de verktyg som krävs för att på riktigt kunna arbeta proaktivt med att skydda barn från sexuella övergrepp. Att tvingas agera reaktivt i dessa fall är inte bara ineffektivt, det är en brist som vi inte längre kan acceptera. Vi måste ge polisen de befogenheter som krävs för att kunna ingripa innan ett barns liv förstörs. Det handlar om att gå från att utreda tragedier till att förhindra dem.

//Kattarina Hjern
Redaktör på Dumpen