Jag var sex år första gången, sex jävla år.
Jag kommer ihåg smärtan av att gå och kissa de kommande dagarna.
Jag kommer ihåg hur han låg över mig.
Jag kommer ihåg hur förvirrad jag var, hur ont allt gjorde.
Jag hade på mig min rosa pyjamas, jag låg och sov.
Vad jag inte visste var att det skulle bli år av mardrömmar, år av våldtäkter.
Vissa män gillade att kissa på mig, någon gillade att jag skulle hänga i gardinstången med en snara runt halsen, tills jag nästan dog.
En annan gick i gång på att kidnappa och sen våldta.
Jag blev släppt mitt i en skog, det var så jävla mörkt och jag var rädd, jag var ledsen, för jag var ett barn.
Att sedan bli påhoppad av en man, jag kan inte beskriva rädslan.
Han la mig i bagaget och när vi väl kom fram till destinationen, som jag än idag inte vet vart det var, våldtog han mig.
Det finns så många tillfällen jag skulle kunna berätta om, men det får bli en annan gång.
Jag blev placerad i tidig tonår, jag har haft över 30 placeringar, åkt in och ut från slutenvården, blivit bältad, fasthållen under kallt vatten i en dusch för att det tydligen skulle göra mig lugn, jag lärde mig att stänga av för att slippa vara i duschen för länge.
Sitter här än idag och får inte den hjälpen jag behöver.
Jag är nu 25 år och är i skrivande stund inlagd igen.
Kommer dessa mardrömmar förfölja mig livet ut?
Ska jag behöva kämpa och kämpa och kämpa?
Hur ska jag orka det?
Jag har börjat utbilda mig till undersköterska och jag verkligen älskar det!
Men mitt mående är i vägen som vanligt.
Men jag har turen att gå på en fin skola, med väldigt omtänksamma och förstående lärare, även om de inte vet min historia så har de sett mina armar som är fyllda av ärr.
Jag vill bara bli fri.
Jag vill älska livet.
Tack om du läste enda hit.
//Anonym
Skriv under för en lagändring här!
Vill du bli medlem i Dumpen förening?
Ansök då här: Bli medlem i Föreningen Dumpen! – DUMPEN.se
Medlemsavgiften går oavkortat till traumabehandling för sexuellt utnyttjade barn.
Ansökan till traumabehandling hittar ni här: Ansökan medlemsfinansierad vård (google.com)
Jag läser det här med tårar i ögonen. Jag vet inte vad jag vill skriva eller säga. Jag blir bara så jävla ledsen. Tack för att du delar med dig. Även om det väcker vanmakt och får tårarna att rinna nedför mina kinder. Jag önskar dig verkligen allt välmående och all lycka i världen. Jag – som är en man i 50-årsåldern blir så chockad när jag går se en glimt av alla dessa hemskheter som händer våra barn. Jag är så ledsen att detta har hänt dig och jag hoppas du får ett rofyllt lyckligt och fantastiskt liv..