Det är många som ser själva fisket.
Konfrontationerna.
Filmerna.
Gäddorna som står där med mössan neddragen och försöker förklara bort varför de bokat möte med ett barn.
Men det är inte där det mesta av tiden går.
Det som sällan syns är tiden mellan fisketurerna.
Den senaste rundan varade i två veckor.
Hundratals mil på vägar som till slut flyter ihop till ett enda långt streck genom Sverige. Stad efter stad. Parkeringshus, hotellentréer och mötesplatser som börjar likna varandra.
Under de där två veckorna hann vi med ganska mycket mer än att bara fiska.
Cellgiftsbehandlingar.
Poddinspelningar.
Intervjuer.
Och ett gäng gäddor som trodde att de skulle träffa barn.
När man lever så här börjar man till slut känna igen Sveriges hotell lika väl som sitt eget vardagsrum. Samma korridorer. Samma frukostbufféer. Samma utsikt över ännu en parkering.
Och varje dag växer samma längtan.
Den egna sängen.
När man till slut kommer hem är det inte glamour direkt.
Det är oftast två saker som gäller:
Äta.
Sova.
Ibland känns det nästan högtidligt att bara få stå i sitt eget kök igen.
Hemlagad mat hamnar högt upp på listan efter veckor av restaurangmat som mest blivit ett nödvändigt ont längs vägarna.
Och så tvätten förstås.
Resväskor som öppnas.
Högar med kläder.
Tvättmaskinen som får jobba ikapp två veckors Sverige-turné.
Blir vi hemma en vecka är det återhämtning som gäller. Kroppen behöver det. Huvudet också.
Det finns en baksida också.
Det sociala livet blir lidande.
Vänner man inte hinner träffa.
Middagar man tackar nej till.
Födelsedagar man missar.
Det är helt enkelt priset man betalar när man valt det här livet.
Men ska jag vara ärlig?
Jag klagar inte.
För varje gång vi packar bilen igen vet vi varför vi gör det.
Inte för hotellnätter.
Inte för mil på motorvägar.
Utan för att någon måste stå upp när vuxenvärlden sviker.
Och så länge det finns barn som behöver skyddas kommer vi fortsätta åka ut på vägarna.
Men först – en natt till i den egna sängen.
