När vi lär barn att fly från elden – men inte från övergrepp

När jag tänker tillbaka på min egen skolgång är det vissa saker som sitter kvar väldigt tydligt i minnet.

Brandövningarna.
Larmet som plötsligt tjöt genom korridorerna.
Läraren som snabbt reste sig och sa åt oss att ställa oss på led.
Vi visste exakt vad vi skulle göra. Vilken dörr vi skulle gå ut genom. Vilken trappa som var säker. Att man absolut inte fick ta hissen. Och ute på skolgården stod vi sedan och räknade varandra. Alla skulle ut. Alla skulle vara med. Det var en självklar del av skolans ansvar att förbereda barnen för ett möjligt katastrofscenario. Och det var klokt. För om det en dag verkligen skulle börja brinna så visste vi hur vi skulle rädda oss.

Vi hade också simskola.
De som inte kunde simma fick träna tills de klarade sig i vattnet. För vuxenvärlden visste att vatten kan vara livsfarligt för ett barn som inte förstår riskerna. Så man lärde barnen. Man tränade. Man förberedde.

Men mitt i alla dessa livsviktiga förberedelser fanns ett märkligt tomrum.
Ingen pratade om sexuella övergrepp.
Ingen förklarade vad som är ett övergrepp. Ingen berättade för barnen att en vuxen ibland kan göra saker som är fel. Ingen sa: om någon gör så här mot dig – då måste du berätta.

Idag vet vi att 4–5 barn i varje skolklass utsätts för sexuella övergrepp innan de fyllt 18 år. Tänk på den siffran en stund. I ett klassrum med 25 elever sitter det statistiskt sett flera barn som kommer att utsättas. Ändå pratar vi nästan inte om det. Vi lär barnen att inte ta hissen när det brinner. Vi lär dem att inte hoppa i den djupa delen av bassängen om de inte kan simma. Men vi lär dem inte vad ett övergrepp är. Och kanske ännu viktigare: vi lär dem inte att de har rätt att säga ifrån.

Resultatet blir att bara ett av tio barn berättar när de blivit utsatta. Inte för att de inte vill. Utan för att många barn helt enkelt inte förstår vad som har hänt. De vet inte att det de varit med om är fel. De vet inte att vuxna inte får göra så. De vet inte vem de ska berätta för. I många fall tror barnet till och med att det är deras eget fel.

Det är ett enormt svek från vuxenvärlden. För vi vet att problemet finns. Vi vet hur vanligt det är. Vi vet hur livsavgörande det är att barn vågar berätta tidigt. Ändå är ämnet fortfarande så laddat att vi nästan undviker det helt.

Men tänk om vi gjorde som med brandövningar. Inte skrämde barnen. Inte fyllde dem med ångest. Utan förberedde dem.
Lärde dem:
• att kroppen är deras egen
• att ingen vuxen har rätt att be om nakenbilder
• att hemligheter om kroppen aldrig är okej
• att de alltid kan berätta för en vuxen de litar på

Det handlar inte om att sexualisera barn. Det handlar om att skydda dem. Förövare lever på tystnad. De lever på att barn inte förstår. De lever på skam och hemligheter. När barn vet vad ett övergrepp är blir det mycket svårare att manipulera dem. När barn vet att de får berätta blir det mycket svårare för förövaren att gömma sig. Vi brandövar för att rädda barn från elden.

Nu är det dags att börja prata om hur vi räddar dem från något som är betydligt vanligare. För i nästan varje klassrum sitter barn som bär på en hemlighet de inte borde behöva bära. Och ibland är det enda som krävs för att bryta tystnaden att någon vuxen vågar säga: Det här är inte ditt fel. Och du får alltid berätta.