Ett litet barn känner kallsvettningar och hur kroppen skakar, försöker skrika men är munkavlad så skriken når inte ut.
Barnet känner olika vätskor över hela kroppen utanför och inuti, gråten flödar och barnet försöker röra sig men känner den kalla stålkänslan som ligger an mot händer och fötter då det inte går att röra sig.
Känslorna av handklovar och kedjor.
Kallsvettningar och smärtor överallt där skakningarna leder in till en sorts komaliknande tillstånd där inget känns någonting längre alla känslor är borta och på något sätt har själen separerats från kroppen och livet fortsätter utanför men det går samtidigt att titta ner på sig själv men kroppen som ligger därnere är som helt bortkopplad.
Förövarna beter sig olika en del smeker så där obehagligt och någon gråter efteråt och vill bli tröstad av barnet.
Ibland tar de foto och filmar.
Någon klär på barnet efteråt och byter lakan och då kan barnet tycka att det var jättesnällt gjort.
Kvinnor och män har olika vätskor men det är ändå något kletigt och obehagligt som hamnar på kroppen i munnen och överallt.
När barnet närmar sig skolåldern är det både utåtagerande och introvert.
Det känner skam och skuld väldigt starkt mest hela tiden men de andra känslorna är oerhört dämpade.
Barnet kan inte se konsekvenserna av sitt eget agerande.
Barnet har noll självvärde.
Minnena i hjärnan bleknar bort och försvinner helt för att barnet ska kunna överleva det är någon sorts överlevnadsmekanism.
Men kroppsminnena försvinner inte de sitter kvar.
De där minnena i kroppen som gör att det bildas en massa kemikalier inuti som sakta förstör barnet inifrån på olika sätt.
Minnena som triggas fram av olika saker händelser smaker lukter synintryck och ljud.
Barnet lever med separerad kropp och själ där de inte har riktig kontakt med varandra.
Barnet är inte gammalt när det provar på att stjäla för första gången vilket leder till att det bildas nya kemikalier i kroppen som på något sätt motverkar de destruktiva och det blir en liten behaglig känsla i barnet för det kommer upp känslor som annars är nästan totalt obefintliga och ett lugn inuti den lilla sargade kroppen.
Den kemikaliska förstörelsen av kroppen stannar upp för en liten liten stund.
Det leder så småningom till diverse aktiviteter som stölder alkohol och droger för att få en liten kontakt mellan själen och kroppen och en liten kontakt av det alla andra kan känna.
Vid 12 årsåldern får barnet tag i tabletter första gången och intar det och blir oerhört lugn i kropp och huvud men hjärnan kommer inte ihåg det som kroppen gör att det inte är första gången för några utav förövarna hade tyckt om att droga barnet.
Men denna gången finns inga runtomkring och kroppen blir sådär fantastiskt lugn och barnet tycker att det hade varit skönt att somna in för alltid på detta sättet och trycker i sig tablett efter tablett för att aldrig mer vakna utan bara känna det där behagliga lugnet och vill aldrig mer återvända.
Nästa morgon vaknar barnet upp liggandes på golvet helt ensam men ändå lugn inuti fastän det eviga insomnandet misslyckats.
Barnet tänker att det där var bra att kunna må lite bättre och inte vara som ett tomt skal inuti samtidigt som smärtor och den spända kroppen vart lugn ett tag. Inte för att barnet visste något utan det trodde alla barn kände sådär.
Åren går och självdestruktiviteten ökar.
Barnet bryr sig inte alls om det lever eller dör och försätter sig i livsfarliga situationer väldigt ofta för det där lugnet som döden ändå innebar hade varit väldigt behagligt och blev till en stark längtan men barnet ville inte göra omgivningen ledsna för det ville att alla skulle må bra runtomkring och gillade inte gråtande och sådant för det kunde se att de for illa då.
Men vid några tillfällen orkar inte barnet mer och ger efter för den inre längtan att försvinna men blir återuppväckt alla gånger och känner sig besviken att det behöver vara kvar i livet ändå.
Barnet blir vuxen skaffar jobb och eget barn.
Kroppen fortsätter att försämras för kroppsminnena sitter kvar tills de behandlats professionellt.
Men det vuxna barnet vet inte vad det varit med om för minnena inuti hjärnan är stängda det är bara kroppen som bär dem.
Oerhört överbeskyddande mot sitt eget barn bestämde sig det vuxna barnet att överleva fram tills det egna barnet skaffat eget liv med jobb och boende innan det skulle få gå till den efterlängtade eviga vilan därefter.
Åren går och en dag börjar minnena inuti hjärnan vakna till liv och höjas upp från dunklet.
Det vuxna barnet får kontakt med dumpen och de gör allt I sin makt för att hjälpa det vuxna barnet.
Minnena kom starkt mer och mer och enda sättet att överleva var att självmedicinera med diverse tabletter för att kunna finnas kvar för det egna barnet samtidigt som dumpen fanns där konstant och hjälpte på alla sätt de kunde fram tills det vuxna barnet lyckats få en adekvat fungerande behandling.
Det vuxna barnet fick kontakt med sig själv.
Själen länkades med kroppen och känslor som aldrig funnits där innan uppenbara sig.
Det blev en längtan att leva, att upptäcka världen på ett helt nytt sätt.
Det lilla barnet hade blivit helt.
Dumpen ger liv.
Dumpen betyder liv.
Utan dumpen hade det vuxna barnet inte levt idag.
//Auk
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA! 
Vill du bli medlem i Dumpen förening?Ansök då här: Bli medlem i Föreningen Dumpen! – DUMPEN.se
Medlemsavgiften går oavkortat till traumabehandling för sexuellt utnyttjade barn.
Vill du endast skänka en gåva till Föreningen Dumpen? Då är du varmt välkommen att göra en insättning enligt nedan:
Bankgiro: 139-9096
Om din bank kräver 8 siffror: 0139-9096
Summa: Valfri
Meddelande: Gåva (Ange också ditt medlemsnummer om du är medlem.)
Ansökan till traumabehandling hittar ni här: Ansökan medlemsfinansierad vård
Följ oss även på:
❤️ Tack för att du berättar, Auk!