Dumpen sträcker ut handen – men var är alla Sveriges riksdagspartier när barnen behöver dem?

Det är ett märkligt land vi lever i.
Ett land där barn utsätts varje dag, där tusentals lever oskyddade på digitala plattformar, där vuxna män kan kontakta det de tror är barn utan att lagarna hänger med.
Ett land som gärna skriver under internationella konventioner om barns rättigheter – men där dessa papper allt som oftast verkar samla damm i någon pärm på ett myndighetskontor.

Och mitt i allt detta står Dumpen.
Vi sträcker ut handen.
Vi erbjuder kunskap.
Vi erbjuder verkliga insikter, statistik, rutiner och erfarenheter från fem års arbete på marken.
Vi erbjuder förståelse för hur digitala förövare agerar i Sverige – just nu, inte i någon teoretisk modell.

Vi kontaktade hela Sveriges politiska system – och fick knappt 80 svar

När Dumpen skickade ut 32 000 mejl till politiker på alla nivåer – riksdag, region, kommunfullmäktige – gjorde vi det med en enda tanke:
Låt oss hjälpa er förstå verkligheten. Låt oss föra en dialog. Låt oss skydda barnen tillsammans.

Resultatet?

Ungefär 80 svar.
Det är 0,25 %.
Statistiskt sett är det knappt en darrning på politiker-Sveriges radar.

Och av de få svar som kom:
• några ifrågasatte varför vi ens kontaktade dem
• några krävde att vi skulle ta bort deras offentliga kontaktadress (en adress som de själva lagt ut)
• några skickade rena förolämpningar

Barnrättsorganisationer brukar inte få sådana svar.
Det säger något om klimatet.
Och om prioriteringar.

SD och Moderaterna svarade – resten försvann i tystnaden

Hittills är det endast Sverigedemokraterna och, i viss mån, Moderaterna som faktiskt bemödat sig att tala med oss när vi bjudit in till samtal. De har rest, ställt frågor, varit nyfikna, lyssnat och velat förstå hur verkligheten ser ut bakom polisens pressreleaser och myndighetsspråk.

Men var är resten?

Var är Socialdemokraterna?
Var är Centerpartiet?
Var är Liberalerna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna?
Var är Feministiskt initiativ, som borde vara först på bollen i en fråga som handlar om barns utsatthet?

När vi öppnar dörren står den på vid gavel.
Vi säger: Kom in, lyssna, ta del av vårt arbete, förstå hotbilden, förstå mönstren.

Det är faktiskt allt vi ber om.
Ändå möts vi av… ingenting.

Inte ens en artig standardsvarsmall.

Varför denna tystnad?

Det går att spekulera, men några faktorer sticker ut:

1. Barnrättsfrågor är inte “sexy” politik.
Det ger inga rubriker som skapar enkla poäng.
Det är inte ett område där partier snabbt kan visa upp resultat.

2. Många politiker är rädda för att bli associerade med något som kan väcka känslor.
Dumpen är obekväma, råa och tydliga.
Vi visar det andra helst ignorerar.

3. Förövare finns överallt – även nära makten.
Det finns alltid en oro hos vissa politiska miljöer att lyfta en fråga som kan blotta obekväma sanningar.

4. Svensk politisk kultur är konflikträdd.
Det är enklare att låtsas som att problemet inte finns än att ta fighten.

5. Och den största: ansvar för barns säkerhet är fortfarande inte prioriterat i svensk lagstiftning.
Det märks i lagarna, i resurserna och nu även i politikens tystnad.

Nästa år är det val – och barnen finns inte ens med i diskussionen

Det är valår nästa år.
Vi kommer snart att höra vallöften om trygghet, kriminalitet, sjukvård och ekonomi.
Men en fråga riskerar att återigen hamna längst bak i kön:

Barns skydd mot övergrepp.

Borde inte alla partier vara intresserade av att lyssna när en organisation som varje vecka möter verklighetens mörkaste sidor sträcker ut handen?
Borde inte alla partier vara angelägna om att förstå hur digitala förövare arbetar?
Borde inte alla partier vilja se till att barn har verklig, inte bara teoretisk, trygghet?

Ändå står vi här med:
• 32 000 utskick
• 80 svar
• en handfull konstruktiva dialoger
• och ett hav av tystnad

Dumpens hand är fortfarande utsträckt – men tålamodet hos Sveriges barn är inte oändligt

Den här frågan handlar inte om politiska färger.
Det handlar inte om höger eller vänster.
Det handlar inte om blockpolitik, regeringsunderlag eller opinionssiffror.

Det handlar om barn.
Barn som är oskyddade.
Barn som varje dag riskerar att kontaktas av vuxna med dåliga avsikter.
Barn som litar på att vuxna ska stå på deras sida.

Så vi säger det igen:
Dumpen sträcker ut handen till alla riksdagspartier och alla politiker.
Vi är redo att dela med oss av vår kunskap, våra erfarenheter och våra insikter.

Frågan är bara:

Vill ni ta emot handen?
Eller ska barn fortsätta vara den grupp i Sverige som får vänta längst på att tas på allvar?