Hej allihop, Ellie här igen. Jag blev våldtagen av min mamma från blöjåldern till tonåren och ett av de djupaste såren efter det är att jag längtat efter en riktig mamma ända sen jag var pytteliten. En mamma som skulle älska mig, krama mig och skydda mig från allt hemskt.
Jag bröt kontakten med min biologiska mamma efter att jag flyttat hemifrån och har inte saknat henne en sekund. Men ända sedan förskoleåldern har jag alltid haft någon kvinna i min omgivning som jag önskat skulle vara min mamma. Som barn visste jag inte hur jag skulle få kontakt och dagdrömde bara om att få omvårdnad av den som för tillfället var min mammaönskan. Som tonåring sökte jag kontakt, men blev avvisad för att jag var för jobbig och mådde så dåligt.
När jag blev ung vuxen och min biologiska mamma försvunnit ut ur bilden så kom jag i kontakt med kvinnor som blev berörda av min historia och som erbjöd sig vara extramammor åt mig. I början av varje sådan relation fick jag försäkran om att de alltid skulle stanna kvar, vilket jag inte trodde på, men till sist kände jag mig mer trygg och då lämnade de mig. Det blev ett mönster.
Jag sörjde djupt varje gång jag blev lämnad och fick många gånger höra från min omgivning att jag var tvungen att acceptera att jag var vuxen nu och inte kunde få en mamma. Men längtan och saknaden fanns ändå kvar i hjärtat, under ett djupt lager av skam.
När jag först hörde talas om Dumpen var jag ganska arg på Sara, för de visade ju bara upp män och jag kände mig så osynliggjord. Sen såg jag några konfrontationsvideor och under en av dem var det som att en väldigt liten Ellie vaknade till, pekade på Sara och sa ”mamma”.
Jag ville inte känna så för Sara, jag gjorde allt jag kunde för att kväva och gömma de känslorna, men ju mer kontakt vi hade ju mer växte de. Och skräcken att hon skulle lämna mig växte i samma takt. Jag väntade varje minut på att få ett sms med ”Ellie, du är en jättefin tjej, MEN…”, men det kom aldrig.
En dag när jag var hos min terapeut så pratade vi om Sara och jag berättade allt. Han föreslog att jag skulle prata med Sara och direkt när jag lämnat terapirummet ringde jag henne och sa i ett ord ”jag-älskar-dig-som-om-du-var-min-mamma-men-jag-vet-att-du-inte-är-det”. Sara var tyst och det kändes som att allt frös till is och jag var så rädd att det var slutet på vår vänskap. Så jag pep fram ”får jag känna såhär?” och Sara svarade direkt ”såklart”.
Jag mådde så bra efter det, det var så skönt att slippa slåss mot mina känslor och inte behöva gömma dem. Sen vet jag att Sara inte ser mig som en dotter, men hon klarar av att jag älskar henne som en mamma. Efter årtionden av letande har jag äntligen hittat henne.
Det gick några veckor, Sara var kvar och jag mådde riktigt bra. Sen kom smällen återfall-palliativ-HER2. När återfallet var konstarerat blev jag rädd och när palliativ kom hamnade jag i sådan chock att jag hamnade på psykakuten. Jag grät konstant i ett dygn och var tvungen att få lugnande medicin för att kunna sova. Min hjärna försökte hela tiden processa att jorden kanske skulle behöva snurra utan Sara och den tanken var så ofattbar. Skulle jag behöva se henne tyna bort av cancer utan att kunna göra något? Skulle jag ens få möjligheten att träffa henne igen? Eller skulle jag få träffa henne en sista gång i vetskap om att det var sista gången och hur skulle jag kunna då kunna gå därifrån och veta att aldrig mer? Skulle mina sms en dag mötas av tystnad? Skulle jag en dag gå in på Expressen och få läsa att hon inte fanns mer?
Det känns som att jag går runt i en bur av tjockt glas, som ibland rämnar och fylls av skärande panik. Jag klamrar mig fast vid Docrates och Enhertu som en livboj, fokuserar bara på att Sara ska bli frisk. Varje kvart uppdaterar jag insamlingssidan för att se hur långt den har kommit. Varje procent den tickar upp är ett steg närmre att få ha kvar Sara. För livet kan inte, får inte vara så hemskt att jag ska ha hittat henne och direkt behöva förlora henne igen.
Nu är klockan snart sju på morgonen, jag måste gå upp och göra mig iordning för jobbet, äta frukost och skriva något fint sms till Sara så att hon vet att jag tänker på henne och finns här för henne.
Jag måste bara kolla insamlingssidan en gång till först.
//Ellie
_________________
Vilken fantastisk text ❤️ och vi ska samla in varenda krona som behövs till behandling och verkligen, verkligen stötta Sara på alla sätt som går. Sara ska få alla chanser i världen att klara det här. Vi är många på planeten som känner som du när det gäller denna fantastiska kvinna.
Ellie fantastiskt vad du kan uttrycka dig bra. Jag har inte haft en så hemsk mamma som du men jag har inte heller haft föräldrar som har funnits för mig. Det har dykt upp andra människor i mitt liv som har funnits, inte fullt ut som en förälder men de har varit ett stöd för mig. Brukar kalla dem för livbojar, hade nog inte överlevt annars. Så glad att såna människor finns.
Tomheten när man inte har familj som bryr sig finns alltid där som ständig följeslagare genom livet även som det för mig har blivit lättare.
Hoppas du en dag kan få en egen familj så att du får känna tillhörighet. Önskar dig allt gott Ellie.