Ellie om när det är fel förövare

Hej allihop, Ellie här igen. Det var ett tag sedan sist och det har sina orsaker. Att skriva den här krönikan var långt ifrån självklart.

Jag har en sak jag måste erkänna. När jag skrivit om hur jag som blöjbarn våldtogs första gången så är det många som kan se den lilla flickan med blont hår i små råttsvansar och blåa glada ögon som förbyts i smärta och skräck. Sen ser ni förövaren, en stor och stark man som utsätter den lilla flickan för ett bestialiskt övergrepp.

Men ta fram suddet nu och sudda bort den där otäcka mannen. Se istället en lång, smal kvinna med brunt lockigt hår till axlarna och blå ögon. Hon är i tjugofemårsåldern, medelklass och välutbildad. På hennes vänstra ringfinger sitter två guldringar och i bokhyllan står ett inramat kort som visar att hon gifte sig i en fluffig vit klänning. Hon har två barn, en bebis och en liten dotter.

Hon skulle kunna vara vem som helst av föräldrarna som hämtar och lämnar på förskolan. Det finns ingen doft eller utseendemässig defekt som visar att hon våldtagit ett barn. Och eftersom hon är en kvinna så finns det inte någon som ens misstänker något.

Jag har fått höra så många gånger att jag ljuger, att jag har misstagit mig eller att jag bara vill jävlas med henne. Men jag fortsätter ändå berätta vad som hände:

Min förövare var min mamma.

Det finns fler saker jag vill skriva, men just nu vågar jag inte. Rädslan över att kanske inte bli trodd, att mötas av tystnad och avvisande ryggar är så stark att jag måste sätta punkt här. Det är med ångestsmak i munnen jag skickar det här för publicering.

Men jag står fast vid vad jag sagt. Min förövare var min mamma.