Det är nästan som ett mönster. Varje gång jag och Sara ställer upp i en intervju med svensk media händer samma sak. Vi pratar, förklarar, lyfter fram det viktiga. Vi berättar bland annat om Dumpen Förening, om hur vi kämpar för att utsatta – både unga och vuxna – som fallit mellan stolarna i vården ska få den traumavård de behöver. Vi berättar att Dumpen Förening är en icke vinstdrivande förening, att alla medlemsavgifter går oavkortat till att köpa in vård för dem som samhället har svikit. Vi berättar att vi gör mer än konfrontationer, mycket mer.
Men vad händer när reportern packar ihop sin bandspelare och går hem? Jo, nästa dag står det i tidningen: “Dumpen, det självutnämnda medborgargardet…” eller “Dumpen, en kontroversiell verksamhet som rör upp känslor…”
De väljer konsekvent bort sanningen. Det vi pratar om i timtal hamnar i papperskorgen. Istället lyfter de fram sina egna fördomar, sina egna vinklar, sina egna gamla slitna etiketter. Vi får höra samma ord om och om igen: “odemokratiska”, “oetiska”, “sekteristiska”. De letar fel med lupp. Men när vi förklarar hur vi faktiskt hjälper människor – då är det som att vi talar inför döva öron.
Varför?
För att det inte passar deras berättelse. För att det inte säljer lösnummer eller klick. För att det är mer spännande att misstänkliggöra oss än att berätta om de liv vi faktiskt förändrar.
Jag önskar att fler visste att Dumpen Förening finns. Att vi inte bara sitter i kalla bilar och väntar på gäddor. Att vi varje månad förmedlar vård till människor som lever med trauman från barndomens övergrepp – människor som gått till vården och blivit avvisade, som fått höra “tyvärr, vi har inga resurser” eller “du tillhör inte rätt område”. Vi ser dem. Vi hjälper dem. Och det gör vi utan statliga bidrag, utan fonderade miljoner, utan att någon myndighet håller oss under armarna.
Varför vill inte media skriva om det?
Kanske för att det är svårare att måla ut oss som farliga då. Kanske för att det blir obekvämt när vi framstår som vad vi faktiskt är: en gräsrotsrörelse som gör det ingen annan vill eller vågar.
Det är ironiskt egentligen. För när vi konfronterar en gädda – då är det hela Sverige som tittar. Då är det klick, rubriker, drev. Men när vi räcker ut en hand till ett vuxet barn som levt med övergrepp i tysthet i trettio år – då är det tyst. För den berättelsen är inte lika “spännande”.
Men vi vet sanningen. Och ni vet sanningen. Alla ni som stöttar oss, alla ni som swishar, delar, blir medlemmar och säger: “Fortsätt, ni behövs.” Ni vet att vi gör mer än vad media vill låtsas om.
Så nästa gång du ser en artikel om Dumpen som mest handlar om våra påstådda brister, tänk på allt som inte står där. Tänk på alla människor vi hjälper i tysthet, alla som tack vare Dumpen får en chans till läkning.
Det är den berättelsen media aldrig kommer skriva. Men det är den berättelsen som betyder allt.
Och vi tänker fortsätta berätta den – med eller utan MSM.
Vilken insats ni gör! Ni tar hand om de osynliga såren. De som faktiskt bygger samhället i sitt fundament o cv som annars riskerar att fortsätta spridas i generationer. Är så oerhört glad över ert arbete. Jag får tilltro till framtiden. Tack.
Jag har själv varit utsatt som tolvåring, skammen som följer med är ibland outhärdlig. Illasinnade rykten som man har fått hört ända upp i 40-årsåldern fast jag själv inte hade skuld i det som hände.
Förvånad över massmedias brist på rättspatos och vad är det för människor som blir journalister kan man undra?
Jag saknar den tiden när en journalist arbetade hårt och grundläggande. Sökte världen runt för fakta och sanning. Jag saknar den tiden när journalisten brann för att bära ut fakta och sanning i nyhetsrapportering, krönikor och debatt. Den tiden är förbi. Nu handlar precis allt om ”nyheter” som genererar klick klick klick – pengar pengar pengar.
Och om sanningen får ge vika för lögnen, hörsägen, ryktesspridning och fake news, må så vara. Skäms!!
Min personliga erfarenhet är att folk i allmänhet vill tysta ner sexuella övergrepp mot barn. Alldeles särskilt vill de tysta ner utsatta/överlevare som själva berättar om vad de varit med om. Jag tror det är därför media inte vill skriva om att ni hjälper överlevare att få traumabehandling: Även medias journalister har inpräntat i sig den svenska samhälleliga normen att man aldrig ska ge dem som utsatta för sexuella övergrepp i barndomen en röst. Aldrig låta dem berätta. Aldrig lyssna.
Man ska bara tysta ner och sopa under mattan och säga ”det där få psykologerna ta hand om” eller ”det där får polisen ta hand om” eller ”oftast är det bara fantasier” eller ”är det sånadära bortträngda minnen, eller?” eller ”vaddå jag har ju inget med det där att göra”. De vill inte höra, de vill inte veta, de vill inte befatta sig och de vill inte ha med överlevare och våra erfarenheter att göra.
Sen undrar folk varför man ”inte berättat”?!
Det är många av oss som gör, ju! Men vi blir tystade, ignorerade, beskammade och avvisade hela tiden. Det är inte bara ”vanligt folk” som reagerar så, utan även präster, pastorer, folk på frivilligorganisationer, folk inom vården, inom psykiatrin, inom skolan, idrottsledare, alla möjliga som man tycker borde veta bättre.
Ni som vet med er att ni har avvisat en person som försökt berätta om sexuella övergrepp i barndomen, om svårigheterna att få traumaterapi, om svårigheterna att få juridisk upprättelse, osv: Kan ni berätta för mig varför ni gör så? Det vore intressant om någon av er har självinsikt nog att kunna förklara hur ni tänker? Eller står ni alla bara och upprepar, precis som ”gäddorna” som Dumpen avslöjar, ”Jag vet inte. Jag vet inte varför. Jag vet inte.”?
Sverige har inga journalister längre vi har klickjagande rubriksättare, förståsigpå:are med åsiktsmonopol, chefredaktörer som är fega kräk.
MSM av idag handlar nästan enbart om att påverka läsarna att tänka och tycka strikt efter åsiktsmonopolet.
Begrepp vrids å vänds bortom rim och reson och konkreta fakta betyder inget.
Tack för att ni finns ert arbete är viktigare än landets samtliga chefsredaktioner.
Kämpa på ! De som fattar fattar! 🌟😍💪
Tack för allt jobb ni gör. Saknar motstycke!