Jag vill inte ha sovdags

Jag hade just gått och lagt mig i min vita fina trä säng. 

Jag älskade den, jag minns hur fin jag tyckte den var och hur stolt jag var över den.

Jag hade på mig mitt favorit nattlinne, ljuslila med långa ärmar med broderade kanter.

Jag visste att det var sovdags, men jag visste också vad som innebar sovdags och jag ville verkligen inte ha sovdags.

 Inte då, och inte någonsin efteråt.

Jag försökte blunda hårt och låtsas som att jag redan somnat, för att slippa se honom stå där och titta på mig från dörren och i förhoppningen att om han trodde jag sov skulle han lämna mig ifred, bara för en kväll.

Men det gjorde han inte.

Han stod där ett tag och glodde på mig med den där hårda iskalla blicken, den man känner utan att ens själv öppna ögonen för att möta hans.

Den brände iskallt över mig, över varenda centimeter av min 4-åriga kropp.

Sedan tog han steget in i rummet och stängde sakta dörren.

Allting kommer i små bilder och klipp, separata men ändå hela. 

Hans händer över min kropp, mina trosor slängda på golvet, hans händer hårt kramande mina inre lår så det lämnade lila märken. 

Hans skratt. 

Åh, det där jävla skrattet. 

Jag som grät, men i tystnad, jag minns inte varför, jag bara visste att jag måste gråta tyst, ingen fick höra, så var det alltid, annars fick jag stryk. 

När han var klar log han, förde sitt ansikte nära mitt, satte fingret för läpparna och sa orden ”Det här är vår lilla hemlighet”.

Det är första minnet jag har av min far….