Äckliga, smutsiga jag…

I hopp om att kanske hjälpa någon så vill jag berätta min historia

 

När jag var 3 år gammal börjar min historia.

Jag minns det inte själv men min mamma har berättat att hon vet att något hände då.

Min halvbror skulle konfirmeras och min mamma kom på honom tillsammans med mig.

Jag var yngst i familjen, jag hade 3 äldre bröder varav två var mina halvbröder och de var betydligt äldre än jag.

Övergreppen fortsatte tills jag var i 12-års åldern och han flyttade hemifrån och bildade familj.

Det var inget våld, jag bara la mig tillrätta och blundade och lät det ske.

Han gjorde detta regelbundet när mina föräldrar inte var hemma, när han ”passade” mig.

Doften av kladdig sperma, något som jag inte förstod då vad det var, följde mig under åren som kom. Efter ”proceduren” fick jag gå och tvätta mej och så var det inget mer med det.

Jag försökte varje gång få mina föräldrar att låta mig följa med dit de skull för jag visste alltid ju hur det skulle sluta men var det bestämt så var det.

Han gav mig en liten peng för att jag inte skulle berätta men den pengen hade han kunnat behålla för jag skulle aldrig ha berättat ändå…

 

 

…ja så är det…konstigt kan tyckas men att berätta var inget alternativ. Ingen såg…trodde jag då.

 

Åren gick och han flyttade.

Jag gömde mina minnen långt, långt inne i mig, men de fanns där hela tiden, jag hoppades bara att ingen skulle se vilken äcklig, vidrig och värdelös människa jag var som låtit detta ske. Jag utbildade mig, var duktig inom idrott och gjorde verkligen alltför att vara så duktig som möjligt för om jag var duktig då skulle väl ingen se igenom mig?

 

Äckliga, smutsiga jag….

 

Åren gick  och jag fick en egen liten familj, min första dotter föddes, jag var 24 år gammal.

Först då började jag att må så fruktansvärt dåligt, ja så dåligt att enda utvägen om jag skulle överleva var att söka hjälp.

Det kom fram att båda mina andra bröder visste vad som pågått och jag började undra varför ingen hjälpt mig? Min mamma visste ju att det hände när jag var 3 år, hur kunde han få ansvar och passa mig? Hur var det möjligt? Åren som följde gick jag i terapi hos både psykolog som var expert inom ämnet och även hos en fantastisk kurator. Jag fick så mycket hjälp.

Jag fick plocka fram allt i detalj och mådde så fruktansvärt dåligt, en dag så sa min kurator så här:

”Vad skulle du vilja säga till den lilla flickan…det lilla barnet du var…se på henne…var det hennes fel? Är hon äcklig och värdelös?”.

Då brast allt och jag förstod att den lilla flickan inte hade någon skuld alls. Idag vet jag att jag är värdefull och jag tycker faktiskt om mig själv. Jag är så tacksam över den jag blivit och den hjälp jag fått. Jag vet att det inte är alla som det gått så bra för, verkligen inte. Dock hoppas jag att min berättelse ska inge hopp om att hjälp finns och att det kan gå bra. Det är inte synd om mig idag men det var synd om den lilla flickan som blev så utsatt och där omgivningen helt valde att titta bort. Det är faktiskt just det stora sveket, att det fanns de som visste men som inget gjorde…

 

Kom ihåg…det är aldrig någonsin ditt fel…hjälp finns…vi får aldrig någonsin ge upp.

Och till oss vuxna som finns runt barnen, var uppmärksam och välj aldrig någonsin att titta bort!!!

**********************************************************************