”– När jag var runt 14, då satt jag en gång i fars knä. Då la han handen på mitt lår och gled upp den under kjolen och rörde mig mellan benen.”
Detta berättade min mamma för mig en dag.
En dag, väldigt mycket för sent. En dag, många år efter att hon hade fått veta om det som jag då kallade sexuella övergrepp men som jag idag i vuxen ålder inser är våldtäkt. Att min morfar våldtog mig när jag var ett barn.
Min mammas reaktion när hon fick veta detta var blek och synnerligen apatisk. Hon nämnde inte ens det den kvällen då hon kom hem från ungdomsmottagningen, de som då nyss hade berättat mina hemligheter för mina föräldrar då jag inte vågade. Ungdomsmottagningen var dock bestämd på på den punkten – mina föräldrar behövde veta. De måste få veta – de skulle få veta. Så de informerades om allt det smuts som jag tidigare hade öst ur mig på ungdomsmottagningen. Jag ville inte vara med när de skulle berätta för min mamma och pappa, så jag stannade hemma.
Men syns inte – finns inte.
Mina föräldrar kom hem från mötet med ungdomsmottagningen men de sa inte ett ord om saken. Det fanns inget ansiktsuttryck utöver deras vanliga som hade kunnat hinta om att de nyss hade fått veta bland annat att deras dotter blivit våldtagen av sin morfar och dessutom även utav sin storebror – deras andra barn (som dessutom fortfarande bodde under samma tak som dottern). Vi låtsas inte om det. De frågade inget. Ville inget veta. Sa inget. Och tystnaden fortsatte. Hemligheterna förblev hemligheter. Syns inte, finns inte. Finns inte.
Det tog många år från dess att morfar hade våldtagit mig vid upprepade tillfällen i min barndom tills dagen kom då jag stannade upp och det plötsligt slog mig där och då, väl över 40 år gammal – Men mamma då? Min mamma bär ett visst ansvar i detta, kan jag tycka.
Min mamma bär ett visst ansvar i detta!
Det var när jag lyssnade på en bok skriven av fantastiska Annelie Wessman som heter ”Jag är Annelie – bruten tystnad” som jag plötsligt började lägga ett pussel. Vissa bitar i mitt livspussel som varit förlorade uppenbarade sig framför mig. De bitar som jag inte hade kunnat se trots att de helt uppenbart alltid legat framför mig. Plötsligt fann jag mig själv ställa frågor som jag aldrig ens tänkt på förr. Vad hände med de andra vuxnas ansvar då? Min mammas ansvar? Min pappas ansvar? Mostrar och morbröder, när de fick veta? Vad gjorde de?
Ingenting. Inget av godo. Inget till nytta eller behjälpligt. Ingenting förutom att kalla mig lögnare och ifrågasätta mig. Ingen ifrågasatte någonsin min morfar, min bror eller någon av de andra män som tagit min barnakropp och ingen fick stå till svars eller ens ifrågasättas. Förutom jag. Som faktiskt fortfarande var ett barn.
För jag var nånstans runt 13-14 år gammal när mina föräldrar fick denna Pandoras box öppnad. Även om jag då tyckte att jag var i stort sett vuxen så kan jag idag, i faktiskt vuxen ålder, nu veta att jag faktiskt fortfarande var ett barn då. Och när jag tänker tillbaka på hur jag blev bemött av mina föräldrar och mina släktingar när de hade förärats mina hemligheter så blir jag förbannad. Då, som en ung tonåring blev jag skamsen, ångerfull, ledsen, förstörd. Idag blir mitt vuxna jag riktigt skitförbannad. Idag är jag vuxen, mogen och jag är själv mamma och ser saker annorlunda och ur ett annat perspektiv. Det är svårt att smälta och svårt att komma över. Det var ett enormt svek som la grunden för många års bitterhet som alltid vilat i periferin. En känsla som man inte riktigt kan förstå , sätta ord på eller kan skaka av sig. Idag vet jag vad det beror på.
Varför gillar jag inte min mamma… Egentligen?
Sen kom plötsligt svaret. Som en riktig käftsmäll uppenbarade det sig framför mig. För att hon aldrig brydde sig. För att hon inte brydde sig tillräckligt för att göra något. För att hon inte konfronterade sin pappa; min morfar. För att hon inte konfronterade min bror eller någon annan heller för den delen. För att hon inte stöttade mig. För att hon inte ordnade hjälp åt mig omedelbums trots att hon borde förstått allvaret när hon hade sett alla skärsår på mina armar. Trots att hon visste att jag var suicidal. För att hon gjorde ingenting. Min mamma gjorde ingenting. Därför gillar jag inte min mamma.
Men än mer än så; orden som klingar i mitt huvud i en evighetsloop utan slut.
”– När jag var runt 14, då satt jag en gång i fars knä. Då la han handen på mitt lår och gled upp den under kjolen och rörde mig mellan benen.”
Så mamma; hur kunde du skicka dit mig – din dotter, för övernattningar och även låta mig spendera sommarlov – med någon som du uppenbarligen visste om var en pedofil? Hur kunde du utsätta mig för det? Hur kunde du göra så mot ditt eget barn? Du kunde ha räddat mig från åtminstone det. Men istället för att rädda mig så kastade du mig rakt in i vargens käft. Vilken mamma gör så?
Så därför gillar jag inte min mamma.
Var är hennes ansvar i det hela?
Vill Du också dela med dig av din historia?
Maila [email protected]
Man tappar andan! Hur är det möjligt både som mamma och pappa att låtsas som ingenting när man fått veta.
Förstår dig så väl TS. ❤️
Det är så mycket enklare, bekvämare, att låtsas, att upprätthålla fasaden av lycklig normal familj.
Om fasaden hålls, är ju familjen lycklig.
Att sabba fasaden, sabbar familjelyckan.
Har själv ifrågasatts. Om jag som 10-12åring inte ”svassade runt” så mycket (en helt vanlig pojkflicka iklädd tshirt och långbrallor; fast hur kan ens ett barn ”svassa runt”?) så skulle inte äckelgubbar, både släkting o rik granne, bry sig och tafsa. När jag sa att de kladdade blev pappa rasande på mig. Det var givetvis mitt fel, barnets. Jag skämde ut honom genom att säga vad de gjorde. Han låste in mig i en garderob, ca 1×1 m. Sen var jag tyst. Även faster sattes där av farfar. Härligt med traditioner.
Och familjen var så lycklig och problemfri. Mina bröder vill inte veta heller. Det sabbar deras bild.
Fegt att blunda. Idag blir jag rasande på min far och mor. Men tänker inte ge dem energin.
Idag har jag förlåtit min mamma, det tog många år, och inte förrens hon var långt ifrån denna jord kunde jag göra det. Hon var den som kunde skyddat mig, den som kunde sett till att det aldrig skulle skett. Eller åtminstone sett till att det inte hände igen. Men så blev det aldrig. Min mamma var en svag kvinna, hon orkade inte slåss för sig själv eller för oss barn , hon gömde sig från allt som hon inte mäktade med, ”hon mådde dåligt”, och på något sätt kan jag förstå varför. Inte för att jag någonsin skulle göra det samma, men för att jag vet hur det är att slåss ensam, man måste kunna ge 100% och än mer. Jag vet varför hon inte kunde. Jag älskar min mamma, under nära på 30 år såg jag ner på henne, hatade henne, var jag inte mer värd? Älskade hon inte mig? Innan jag förstod att det aldrig handlade om mig, det handlade om henne. Älskade mamma jag förlåter dig. ❤️
Ouch, det var en stark berättelse och faktiskt lite jobbig att läsa. Jag blev helt mållös när jag läste den. Jag kan inte förstå hur man som förälder kan förvägra sitt barn sin tro och tillit. Att inte ge sitt barn den trygghet och kärlek som ska vara naturlig. För mig är det ofattbart.
Det här gjorde ont i mitt eget Mammahjärta att läsa- hur din Mamma kunde låtsas som ingenting är vääääldigt illa bara det- att hon DESSUTOM skickade hem dig till din Morfar är för mig fullkomligt obegripligt?!? Mycket sjukt här,både Morfar OCH Bror utsatte dig för dessa hemskheter,alltså var du inte trygg nånstans? All kärlek o styrka till dig- och till ” lilla dig” vill jag säga; Det var aldrig,aldrig ditt fel,eller något du gjorde! Kram
Riktigt vidrigt och ofattbart!Måtte dom få sitt straff en dag!Svårt ta in sådant här, därför fortsätt jaga dessa avskum!
Läser här i kommentarerna att många reagerar över att föräldrar inte skyddar sina barn mot övergrepp och inte står på sina barns sida. Tyvärr tror jag inte det är så ovanligt som man tror om man inte varit med om det själv. Det var liknande för mig när jag var barn. Även människor som saknar empati bli föräldrar, tyvärr. Även människor som saknar förmåga att bry sig om andra blir föräldrar. Jag slutade gilla mina föräldrar när jag var 4 år. Då hade jag konstaterat att dom var dumma. Elaka, faktiskt.