En vanlig missuppfattning är att gäddor som generellt inte betraktas som stiliga är harmlösa. Av någon outgrundlig orsak verkar man utgå från egna preferenser och devalvera farlighetsgraden hos förövare som man finner mindre attraktiva.
En av de publiceringar som renderat flest ”höhö den där får väl inte tag på några riktiga barn” är Napp #104. Trots att Honkensson släpptes ut 2020 efter två decennium på rättspsyk, så var en allmän missuppfattning att han skulle ha svårigheter att skapa nya offer. Vi visste dock efter kontakt med familjer vars barn erbjudits Metadon och sprit i utbyte mot sexuella tjänster att han inte var ofarlig.
I veckan dömdes #104 Honkensson ånyo till rättspsykiatrisk vård. Trots att han av många betraktats som harmlös, har han alltså skapat offer av fyra barn, mot vilka han begått sexton brott.
När någon visade sig vara farligare än man trodde, så spiller en del av ansvaret lätt över på barnet. För vilket barn vill egentligen ha Metadon eller sprit? Svaret är enkelt. De barn som faller för erbjudande om berusningsmedel är ofta barn som redan tagit skada. Lagt barn blir destruktivt och ligger där det ligger. (Tills de får traumabehandling och börjar se sitt eget värde) Destruktiva barn som försöker bedöva sin inre smärta faller mellan stolarna och förövare är snabbt framme för att sopa upp dem.
Skuldbelägger man inte barnet, så är nästa steg föräldrarna. Var är föräldrarna i detta? Mitt barn skulle ju aldrig vilja ha Metadon. Vissa barn har inte föräldrar med förmåga att skydda dem.
Andra barn har föräldrar som redan från tidig ålder gjort allt för att skada dem. Dessa barn är inte mindre skyddsvärda, tvärtom så är de i extra behov av skydd. I många fall är det dock en isolerad händelse, helt utanför föräldrarnas kontroll som blir till en utlösande faktor för destruktivitet. (Vi kan inte alltid skydda barnen från jämnåriga/kompisens förälder/lärare/groomare/barnvakt mm.) Destruktiviteten leder barnet in i en negativ spiral som i sin tur utlöser värre händelser. Spiralen är omöjlig att bryta på egen hand, även för den mest engagerade förälder.
För att bryta destruktiviteten krävs adekvat vård av barnets trauma, men köerna är mycket långa. Den förälder som man ibland försöker skuldbelägga är med stor sannolikhet en förälder som kämpar för en plats i vården. Samtidigt som man gör allt för att barnet ska överleva.
Saker är alltså inte så enkla som de ser ut att vara.
-Förövarens attraktionsförmåga är inte likställd med farlighetsgrad.
-Barn som dras till döden är minst lika skyddsvärda som andra barn.
-Föräldrar till destruktiva barn kämpar ofta med all kraft för barnets överlevnad.
DE SKYLLER PÅ ALLA UTOM FÖRÖVARNA!!!
det var bra skrivet o man får mycket att tänka på . själv kan jag inte fatta hur man kan ens tänka i banorna att barn lr föräldrar skulle bära ansvar för dessa monster som kontaktar barn . jag brukar alltid tänka monster måste vara trevliga annars kan dom inte komma tillräckligt nära .