Skogen blev min trygghet

Jag minns inte mycket av barndomen, vad vi åt för mat eller om vi någonsin lekte lekar, förutom när någon fyllde år.

Ändå var vi fyra syskon tätt i följd.
Jag minns att vi fick en sprillans ny tjock tv och tv spel, men aldrig om vi satt där, bara känslan är kvar vilken bild av färger Tv:n hade när mamma slog på den första gången.

Jag uppvisade tidiga tecken på psykisk ohälsa redan 1993.

Jag har begärt ut mina journaler och läst dem nu i vuxen ålder, de börjar från 93-2005.

Jag är 34 år idag, resten av journalerna har jag inte orkat med att läsa.

Alla självmordsförsök, självmedicinering och självskadebeteende.

Alla tomma luckor.

Försökt att grotta in mig i mig själv för att förstå, varför så mycket fattas i minnet, även fast jag minns.

Minnen som är utanför sig själv i film.

Jag klarade inte skolan, jag gick knappt ut 6:an och skolkade min första dag i 7:an. Jag vägrade.
Mamma åkte till jobbet. Varje dag fick lärare ta sin bilrunda  och leta upp mig innan de började sin skoldag. Till slut vart jag i skogen åtta timmar, tills mamma kom hem och låste upp ytterdörren. Hoten om att va ute gjorde mig inget, jag kunde vara där.

Det fortsatte så.

I skolan hade jag sån ångest av de fyrkantiga rummen, att behöva sitta med klassen gjorde mig panikslagen och behöva be om lov att gå ut likaså. Jag gick runt, eller gick hem och satt i skogen bakom vårt hus i åtta timmar tills mamma kom hem och låste upp.

De har blivit många vändor på psykiatrin och inläggningar på avd 5, men när man är äldre är de vuxenpsyk med igenbommade fönster, inte alls som att vara inlagd när man var ung, självmordsförsöken vart ju tyngre.

Ingen frågade varför.

De beror på hemmamiljön, tycktes de.

Och familjehem var ett faktum, jag flyttade 28 mil hemifrån till en ny trasig familj.
Men de jag ville, om lilla jag fick prata, var att berätta…

…berätta att mitt första sexuella övergreppet hände under en skolresa till ett badhus, jag var 8 år gammal. Precis lika gammal som min son är idag.

Mitt liv har präglats av en trasig barndom, osäker och otrygg hemma miljö, men jag drabbades först i skolan på en skolutflykt av en frivillig barn/badvakt. Att första gången få en panikattack inombords som var tvungen att va tystlåten har präglat mitt liv och känslan och rädslan kom aldrig att försvinna, den va så mäktigt översköljande. Att på bussresan hem sitta och önska sig ur sin egna kropp av förvirring, men ändå inte vilja hem, jag ville sitta i skogen på mossan precis vid stenkullen, där fanns en äng att se ut på, tyst och omfamnad av trygghet, så långt ifrån att kunna stöta in i en människa.

Jag har varit ren nu ifrån droger i åtta år, så gammal som min son är, men klarar inte relationer.

Att leva ensamt är tryggt.

De är vad pedofiler och traumat gör.

Förstör för de lilla barnet och den vuxna människan.

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA!