Den plats som ska vara trygg och rolig blev ett verkligt helvete!

Jag kommer aldrig glömma denna dag – dimmig, fuktig och tråkig dag i slutet av februari.

Den dag när min då 11-årige son rusade hem och skrek av smärta och förtvivlan- Mamma!!! Ring polisen!!!           

Huttrande och djupt chockad kröp han ner i hörnet.

• Vad är det som har hänt?!

Det var svårt för honom formulera. Han skämdes – “jag fick hålla snoppen” – svarade han. Det var det enda vad han lyckades att säga. Han kunde inte äta, han kunde inte sova. På nätterna i sängen tittade han förskräckt i mörkret.

 Jag polisanmälde händelsen direkt men ingenting har hänt. Jag ringde då och då och frågade – polisen svarade att de jobbar med utredningen.

Sonen kallades till förhör ett och halv år efter händelse. Förhöret hölls inte enligt de riktlinjer som gäller för förhör med utsatta barn. Han hade inte en chans. Ärendet läggs ner. 

Jag drabbades av djup känsla av hopplöshet. Det var det värsta året i våra liv. Ingenting funkade. 

Innan våldtäkt skedde  pågick mobbning mot sonen under 7 års tid.

 Först försökte jag prata med föräldrarna till de äldre pojkarna som mobbade honom. De var otrevliga, några av dem var även stolta över sina ”tuffingar”.

De senaste 4 åren innan händelsen polisanmälde jag flera gånger fysiskt våld mot sonen. Jag larmade överallt, till polis, till skolan, till kommunen – utan resultat.

Jag visste inte att bara några månader innan våldtäkten blev min son räddad från händerna av “våldtäktsgänget” vid sin skola. Räddaren var skolans vaktmästare. “Våldtäktsgänget”  anmälde vaktmästare för misshandel. Tur att hans kollega vittnade emot under rättegång. Skolan mörkade händelsen. Skolan och kommunen mörkade att flera barn i och vid skolan var utsatta av gänget. Min son var inte den enda. Jag ställde frågor till skolpersonalen. De svarade med söta leenden, himlade med ögonen och sa att allt var bra. Min son sprang från skolans fritids varje dag, undan våldtäktsgänget, sprang plågad av skräck.

Men denna dag, en dimmig, fuktig, grå dag i slutet av februari, kom han inte undan. Han lyckades inte springa ifrån.  De fick tag i honom, våldtog han och slog tills han svimmade.

Jag ringde till hans ansvariga pedagog. Hon som var den sista som var med honom. Hon var den siste som lämnade fritids med honom 2 timmar innan han kom hem. Sonen skulle vara hemma en timme tidigare. Jag ringde till ansvarig pedagog hela kvällen trots att jag fattade  att hon inte kommer att svara.

Det var hon som brukade ringa till oss. Om jag ringde svarade hon på en gång eller ringde tillbaka direkt.

När jag kom till skolan nästa dag efter våldtäkten ville hon inte prata med mig, hon undvek att titta i mina ögon, ville inte vara i närheten av mig. Jag trodde att hon var ett skrämt vittne eller ville inte blanda sig i. Hon brukade prata dåligt om sina kollegor och klagade att de ville bli av med henne. Ansvarig pedagog klagade till sina kollegor över att hon flyttade till vår kommun eftersom hon haft en del konflikter med föräldrar till barn på tidigare arbetsplatsen.

 Ansvarig pedagog kallade sig för familjevän och har ofta varit hemma hos oss. Det var hon som initierade kontakt. Jag betraktade henne som en konstig person och trodde att på grund av detta har hon inte hade så många vänner och bekanta. Hon sa hela tiden att hon vill hjälpa oss invandrarfamiljer eftersom vi luras av samhället. Vi fick ingen hjälp – tvärtom.

 Efter våldtäkten blev sonen tyst och tillbakadragen.

Vad har jag gjort direkt efter våldtäkt?  Polisanmälan, kontaktade sonens psykolog, kontaktade sonens 2 kommunanställda kontaktpersoner i förhoppning för att hjälpa sonen formulera och berätta vad som hänt.

Jag hade inte så mycket förtroende för polis från tidigare erfarenhet.

Psykologen skrev intyg om sonens tillstånd och att jag kontaktat henne direkt. Mer hjälp än så fick vi inte.

Jag visste inte att min son var utsatt för misshandel vid flera tillfällen och förnedringar av gänget kort efter våldtäkten Detta för att skrämma honom till tystnad och väcka förakt mot honom.

Han tappade alla sina vänner. Han blev helt ensam. Av stress tappade han delvis sin talförmåga under en tid. 

Det tog honom 3 år tills han bröt tystnaden och med hjälp av en bra psykolog och började lämna bit efter bit med hemska detaljer av grov barnvåldtäkt och misshandel.

 Jag visste inte att hans ansvariga pedagog varit med på våldtäkten som medhjälpare och även närvarande under flera misshandlar och förnedringar.

Under alla dessa 3 år av tystnad kom ansvarig pedagog hem till oss som familjevän men bakom min rygg trakasserade och hotade sonen.

Senare har jag fått reda på att sonen blivit jagad av gänget och slagen vid skolan och flera gånger kom barn till skolan och ville att personalen skulle göra något. Ingen av personalen ville gå ut och stoppa misshandeln. Jag har fått veta om detta från vaktmästaren och genom bloggar från olika vittnen.  Sonen bekräftade och berättade om detta med detaljer som drev mig till vansinne.

 När sonen bröt tystnaden pekade han ut den ansvarige pedagogen från skolan på en gång. När sonen anmälde henne för barnvåldtäkt började hon trakassera honom och skicka sexsms till honom.  Hon sa till polisen att hon ringde och skickade sexsms till mig (trots att varken hon eller jag är lesbiska). Sonen var minderårig och telefonnumret står på mig. Polisen kunde se att det var sonen som använde mobilen och vi har olika röster. Hon blev dömd för ofredande mot mig utan påföljder och fortsätter att jobba med barn. Samtidigt anmälde hon mig för förtal.

Min son berättade att när han sprang hem efter våldtäkten trodde han att strax efter jag ringt polisen kommer polisen åka hem till de som var med på våldtäkten, gripa dem, sätter på de handbojor och köra  dem till fängelse.  Istället fick han uppleva, efter pedagogens anmälan för förtal,  att polisen bröt sig in hos oss, satte handbojor på mig och körde mig till Solna häktet. Det var ett omotiverat våld och grova tjänstefel. Jag satt i häktet i 6 timmar, var nekat vatten och toalettbesök.

Min första polisanmälan om barnvåldtäkt försvann. 

Polisen motarbetade utredning. 

Deras linje är –  att jag hittar på. 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA