Min uppmaning till alla barn är att de ska våga berätta

Jag och min yngsta halvbror, som är 5 år äldre än mig, växte upp i den här ”perfekta” familjen där min pappa styrde allt och alla. Min äldsta halvbror, som var 10 år äldre än jag, växte upp med mina bröders alkoholiserade pappa, där min bror snabbt blev familjens svarta får med eget alkohol missbruk redan som ung tonåring, han agerade ut på dom flesta tänkbara sätt och var en ung pojke som bara var stökig och jobbig….

Det hände att han kom och hälsade på oss, men kände sig nog aldrig riktigt välkommen eftersom han inte va så ”fin” som oss andra där hemma, han kände nog en hel del hat, både mot sin/vår mamma, mig och min bror och jag vet att han hatade pappa, det va ingen hemlighet direkt…..hatade nog sig själv massor oxå och allt vad det kommer med….

Det är här som jag fortfarande känner mig förvirrad, arg, ledsen, sårad, förtvivlad, men trots det han gjorde så finns inte mitt hat där, det där hatet som jag känner borde finnas…. Och även allt jag har berätttat hittills om honom så finns där ju inga som helst försvar för det han utsatte mig för…

Jag va så pass liten när det började så jag har inga super klara minnen, men är rätt säker på att jag va ca 6-7 år när han gjorde sitt första sexuella närmande mot mig, det va när han va på besök hos oss, går inte in på detaljer, men dessa närmanden hände vid flera tillfällen under flera år, tills jag va va ca 11-12 år och han är då alltså 10 år äldre än mig så han va ju knappas ett barn själv, klart han visste exakt vad han gjorde och hur fel det va och visst blir jag äcklad när jag tänker på det, men var är hatet?

Detta va något som jag själv förträngde i många år efter, va ca 24 (och redan mamma till en 4 årig flicka) som minnena kom tillbaka och bara efter några månader så tog jag faktiskt upp detta med mamma och pappa en kväll några månader senare, det gjorde jag av fler anledningar, men främst för att dom skulle förstå varför jag inte ville ha någon kontakt med honom mer just då, ville inte att min dotter skulle vara det osv och trots att jag någonstans förstod att jag inte skulle få nån direkt tröst av mina föräldrar, men utav det som blev den där kvällen så blev det ett slag hårt i magen….

När jag fått fram orden ur min mun så började min mamma att gråta och sen tog det inte många sekunder innan jag fick en utskällning av min pappa, att jag hade mage att komma dit och göra mamma ledsen….”titta va du ställt till med, förstår du inte hur ledsen din mamma blir, nä du får åka, det här är inget som kommer att diskuteras” så jag plockade ihop mina saker och åkte hem till mig, kände mig bara bedövad och som alltid i vår familj så sopar man jobbiga saker under mattan, lever vidare som inget hänt och inte än idag (nyss fyllt 40år) så har det pratats om alls…

Känner nog mer hat mot min pappa än mot min bror…..så konstigt….

För att göra saker ännu värre/svårare så dog min bror för 1,5 år sen i en överdos av alkohol samt några tabletter och eftersom han hade ett försvagat hjärta så pallade det inte med nått mer så han somnade och vaknade aldrig igen….

Jag känner ingenting när det kommer till hans död, jag är ledsen för mammas skull, det är inte rätt att en förälder ska behöva begrava sitt barn, men i övrigt så kan jag ibland bli lite arg, arg över att jag inte har möjlighet att konfrontera honom med vad han gjorde mot mig även om jag inte vet om jag hade tänkt att säga nått alls, men ja nu är det ju som det är….

I allt detta så är det som är jobbigast att jag inte fick min röst hörd, oavsett vem eller vad, att jag åter igen rättade mig efter vad min pappa bestämde skulle vara eller inte vara, kände mig oxå dum som faktiskt hade ett litet hopp om att mina känslor skulle höras och besvaras, det va dessutom inte första gången min pappa sopade undan riktigt svåra händelser som jag utsattes för i tonåren, bla för 3 st olika våldtäkter så varför skulle han göra annorlunda denna gång….

Allt jag har delat med mig av idag har jag som sagt bearbetat även om just denna historia känns på nått sätt inte färdig pga att han är död idag, men är det något som jag vill poängtera ännu en gång är vikten av att dela med oss av våra erfarenheter, dels för att hjälpa oss själva att läka, men framförallt att visa andra vägen ur mörkret, att ingen är ensam och det är ju denna grupp ett levande bevis på ❤️

Blir du utsatt sexuellt av någon? Spelar ingen roll vilken relation du har eller inte har till den personen, utan är det något som känns fel, ja då är det fel ! 

Jag är kanske inte själv någon som kan ge proffesionellt stöd eller hjälp, men jag hjälper gärna just dig nu som läser detta, bara att skicka på pm så kan jag i alla fall lova några saker och det är hör dig, jag lyssnar och svarar jättegärna på frågor och/eller delar med mig av fler erfarenheter ihop om att just du inte känner dig ensam ❤️

Som mamma till en fantastisk vacker dotter som snart blir 20 år och till två underbara grabbar på 13 & 10 så har jag varit sååååå peppande från att dom lärde sig prata och förstå på att vad som än händer, vilka funderingar dom än har, så finns det ingenting som dom inte kan prata med mig om, brukar fråga dom ”vad är det värsta som kan hända om du pratar med mig om nått?” 

Haha ja nu vet dom ju såklart vad svaret är efter ett x antal år 😂 men svarar ändå ”kanske jag skulle bli lite upprörd, pyttelite, om ni hamnar i trubbel, men sen pratar vi om det och hittar alltid en lösning tillsammans”

Det har faktiskt gett utdelning rätt många gånger på dessa 20 år, nu är det nästan jag som får säga till dom att ”backa lite” mina mamma öron kanske inte behöver veta om precis allting hela tiden 😋

Ta hand om er och tack för att ni orkade läsa ända hit 😅🥰❤️❤️❤️