2 februari, 2023
I slutet av år 2021 kom det fram att en av mina manliga släktingar som arbetat inom skolan, utsatte runt 6 stycken flickor för sexuella trakasserier vid upprepade tillfällen när han var deras lärare för ca 4 år sedan. Min mamma ville först inte berätta för mig men jag fick ju såklart ändå reda på det genom sociala medier och tidningar. Jag läste fup, flashback och alla artiklar jag kunde få tag på just då. Jag brast ut i gråt och förstod inte hur han kunde ha gjort dessa vidriga, hemska saker. En av de värsta sakerna var när jag fick läsa några av hans svar i fupen på dessa anklagelser. Det rådde total nonchalans och förnekelse ifrån hans sida…
Målsägande efter målsägande var han bekväm med att säga det ena och det andra om:
-”Hon verkar vara labil”
-”Hon är deprimerad och söker uppmärksamhet”
-”Hon mår dåligt i sig själv”
-”Hon anklagar mig för att hon var missnöjd med min betygsättning”
Alla dessa saker gav han som svar till varför, enligt honom, vissa av tjejerna hade ”hittat på” händelserna och anmält honom. Jag förstår inte hur jag kan ha vuxit upp med denna människan som så totalt avsaknad av empati, skam och skyldighet för det han gjort?!
Jag tror på dessa tjejer, varenda en av dem, och det gjorde uppenbarligen tingsrätten också eftersom han blev dömd till 3 månaders fängelse. Han kommer aldrig få arbeta inom skolan igen heller för den delen. Domen är dock överklagad av honom eftersom han fortsätter hävda sin oskuld, så han är tyvärr på fri fot fortfarande i väntan på ny rättegång. Oavsett vad han blir eller inte blir dömd för i nästa steg så fördömer jag hans vidriga beteende och han är så gott som död för mig nu.
Min familj har dock en helt annan attityd gentemot detta… Han är tydligen helt oskyldig enligt dem. Min mamma använder sig av argument som ”Jag har känt honom i hela hans liv, han skulle aldrig göra detta och det vet du också”, ”Han mår så fruktansvärt dåligt och hans liv är förstört nu”, ”Han använder sig inte av sådant språkbruk som de sagt att han gjort” m.m. Hon försökte i början tala till mig som om jag höll med henne men hon vet bättre nu efter många bråk och tjafs. Jag är den enda i hela släkten som är på hans offers sida och jag förstår inte hur de ännu inte kan se verkligheten för vad den är.
Så vitt jag märkt så försöker alla i släkten dra ett streck över händelsen och han är fortfarande välkommen på alla tillställningar och skickade mig bland annat en julklapp och bad min mamma nyligen att ge en grattis hälsning för att jag ska föda mitt första barn snart. Trots att jag inte var en av hans offer så vill jag varken se, höra eller träffa honom mer. Jag har slängt hans julklapp och blockerade på sociala medier för längesen, ändå är jag tvungen av min släkt att betrakta honom som om han fortfarande är min vanliga, roliga, snälla morbror.
Min mamma bjöd till och med honom på en charterresa till Grekland för några månader sedan för att ”han behövde komma bort” enligt henne. Det fick mig att känna mig fruktansvärt arg på min mamma att hon inte bara stöttat honom genom hela processen men också nu BELÖNAT honom för hans vidriga brott. Jag hade dessutom flera veckor tidigare vädjat till henne om ekonomisk hjälp för NIPT-undersökning men då fick jag svaret att hon inte hade pengar till det. Tydligen så fanns det inga pengar att bidra med för att säkerställa hennes framtida barnbarns hälsa men om det handlar om en dömd sexuell förbrytare så är det inga problem för att ”han mår så fruktansvärt dåligt”?! Hur kan man leka offer över handlingar man själv med uppsåt har begått?!
Vet inte vart jag vill komma med mitt berättelse. Jag är knappast ett offer och jag har läst många av era historier härinne. Ni starka människor förtjänar en större röst än mig tusenfalt på denna sidan och Dumpen gör ett sånt viktigt jobb för många av samhällets utsatta! Jag kände bara för att skriva av mig då det känns som att jag aldrig kommer bli kvitt att ha denna vidriga pedofilen i min närhet och det gör mig så jävla förbannad.
Man börjar tänka annorlunda också nu när man är på väg att själv bli mamma. Kommer jag våga lämna min son hos min mor när det alltid finns en risk för att min morbror kommer på spontana besök? Kommer jag kunna förbjuda och förhindra att han får hålla om mitt barn på julafton/midsommar/födelsedagar framöver utan att förstöra stämningen för alla? Jag önskar så gärna bara att han kunde försvinna ifrån jordens yta men tyvärr ser inte livet ut så. Jag fruktar för min sons framtid varje dag när jag vet att jag kommer ta in honom till en värld som är full av män som just min morbror. Hur ska jag kunna skydda honom från denna ondska?
UPPDATERING: Jag och min sambo har efter att ha läst era fina kommentarer bestämt oss för att inte vara med alls på några släktträffar eller högtider på min sida av släkten om min morbror är närvarande. Vi kommer heller inte låta min mor ha hand om vår son ensam alls oavsett vad tills vidare efter födseln. Hon kommer få klara besked om varför och då också få en till chans att göra ett sundare val om vem som är viktigast att skydda i detta läget. Det kommer inte bli ett populärt ultimatum och jag kommer sakna resten av min familj men jag tar hellre smällen än att min son riskerar vistas vid en bevisat farlig person.
/Anonym
Denna berättelse har även publicerats på Facebookgruppen dumpen.se

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Swish: 076-0075779

2000

1 thought on “Min släkting dömdes och jag vill inte ha kontakt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *