Har burit på min hemlighet i hela mitt liv, är nu medelålders. Har inte vågat säga till mamma som jag visste hade vetskap om vad som pågick, då jag hörde när hon och pappa bråkade.
Rädslan av vad som skulle hända pappa hindrade mig. Jag ville inte att han skulle bli ensam, övergiven och avskydd av alla. Han var så snäll och jag tyckte om honom. Han var väl omtalad, duktig idrottsman i samhället där jag växte upp. Han ställde alltid upp för oss barn, skjutsade på träningar, såg mina matcher och kom på alla uppvisningar i aktiviteter jag var med i. Han bråkade aldrig på oss syskon.
Mamma var som en vandrande vulkan som fick sina utbrott på oss dagligen. Som vuxen har jag förstått att det var hennes ångest som hon inte kunde hantera.
Övergreppen
Mitt första minne jag har av övergreppen är när jag i femårsåldern ska dra ner hans kalsonger och göra roliga lekar. När mamma jobbade natt skulle pappa ansvara för nattningen på kvällen. Jag låg i hans knä och han stoppade upp sina fingrar i mig.
En bild som återkommer i mitt huvud nu och då är att jag står med blodiga trosor på badrumsgolvet.
Rädslan
Jag var skräckslagen när jag skulle gå och lägga mig. Jag brukade dunka huvudet i kudden och slå mig på överarmarna för att få rädslan att försvinna. Ibland låg jag och stirrade in i tapeten och blev en blomma i tapetmönstret, mitt sätt att försvinna.
Med tiden övergick rädslan i tvångstankar att jag skulle mörda min pappa med en kökskniv när han sov. Jag var livrädd för mina tankar och började klösa och bita mig för att jag tänkte så.
Självhat
När jag blev tonåring började mitt självhat och kroppshat eskalera. Jag klippte av mig håret, klädde mig som en kille och försökte förinta min kropp genom självsvält. Vid fjortonårsålder hade jag utvecklat anorexia. Hela gymnasietiden var jag deprimerad, ensam och hade självmordstankar.
Flykten i destruktiviteten
Efter skolgången var jag sjuk, vilsen, rädd och visste inte vart jag skulle ta vägen. Det resulterade i tablettmissbruk, överdoser, självsvält och att skära mig djupt i mina armar.
Jag åkte åtskilliga gånger ambulans till sjukhus och inläggningar på psykiatrin.
Efter en intox som höll på kosta mig livet kände jag att det fick vara nog. Då var jag trettiofem år.
Vägen tillbaka – smärta och traumaminnen
Höll mig borta från tabletter och träffade min nuvarande sambo och fick barn. I och med att barnen kom fick jag också mitt trauma återuppväckt. Min verklighetsflykt jag levt i hela livet, att glömma det jag varit med om fungerar inte längre. När jag ser med mina barn som jag älskar känner jag ilska, sorg, ledsnad över vad mina föräldrar gjort mot mig. Med sorg kan jag säga att den pappa jag trodde älskade mig har tagit hela min barndom och hela mitt vuxna liv och mamma valde att blunda. Idag finns inte mina föräldrar mera. Men pappa är ändå den som bestämmer hur jag lever mitt liv nu. Det han gjort får jag inte berätta. Han förstör mitt förhållande till min sambo så att jag inte längre kan ha någon intimitet med honom och jag vågar inte berätta min historia fast jag känner att det inte är hållbart att hålla det hemligt längre. Jag är livrädd att någon ska begå övergrepp på mina barn så jag har aldrig sovit utan dom en enda natt. Jag kan inte ens lämna dom ensamma med deras pappa för jag är rädd att han ska begå övergrepp. Jag känner mig så hemsk som känner så men jag kan inte släppa den tanken.
Skuld och skam
Har haft kontakt med psykolog i fem år och har nu kunna nämna pappa och övergrepp fast det är svårt. Jag har så dubbla känslor.
Jag älskar min snälla pappa men hatar min dumma pappa. Det går inte ihop.
Jag får skuldkänslor för att jag aldrig sa ifrån, aldrig berättade för någon och har agerat som allt är okej. Det skäms jag för så mycket.
När skammen och skulden kommer blir jag tyst, jag kommer inte vidare.
Utåt sett är jag stark för jag är bra på att stänga av mina känslor och bara köra på. Men inom mig bor ett ledset barn som aldrig vågar göra sig hörd.
Det känns som jag aldrig haft något riktigt liv, bara försöker överleva.
/Anonym
Denna berättelse har även publicerats på Facebookgruppen dumpen.se

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Swish: 076-0075779

2000

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X