Följer dumpens kamp mot monstren. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga. Men jag är en av dem som blev utsatt av en närstående. Även om jag skriver anonymt så vågar jag inte skriva vem. Drömmer ofta att han är där och tafsar och gör saker. Vaknar i panik. Svettig och panikslagen. Hjälp skriker mitt inre snälla kan någon hjälpa mig.
9 år gammal försökte jag ta mitt liv (första gången). Ingen vet än idag. Jag svalde tabletter som jag i panik hittade hemma, tittade inte ens på vad det var för tabletter. Svalde så många. Jag ville dö. Jag tyckte inte att jag förtjänade att leva för jag hade gjort något hemskt med en äldre man. Kände mig så skyldig så äcklig så ful. Jag förtjänade att dö för det jag gjort.
Det slutade med att jag blev dålig, alla trodde jag var förkyld och jag minns känslan innan jag somnade efter att jag tagit tabletterna, jag tänkte hejdå världen, ingen kommer sakna mig, ingen kommer bry sig för jag var ju äcklig. Somnade o tänkte att nu så skulle jag slippa lida mer, nu är det över snart.
Men jag vaknade upp och såg mig omkring jag va ju hemma. Jag levde jag kunde röra på mig. Fan också tänkte jag. Jag är så misslyckad att jag inte ens kan ta självmord.
Idag tänker jag att en 9 åring som försöker ta sitt liv och blir besviken på sig själv för att det inte gick. Det gör ont än idag.
Jag lever idag men önskar att de gånger jag försökte ta mitt liv så hade det faktiskt varit bättre att jag inte fanns för jag förtjänar inte att leva idag heller.
Jag har inte fått hjälp av vården trots att jag varit inlagd på psyk tidigare och berättat att jag vill dö för någon gjorde saker med mig när jag var liten, men ingen som har lyssnat på mig.
Här får du antidepressiva och sömnpiller så kommer du må bättre snart säger de.
Här får du KBT behandling för din svåra depression och ångest, en KBT behandling som jag enligt försäkringskassan har rätt till men enbart 10 antal möten, sen så ska jag bli friskförklarad. Har sagt till kuratorn (flera år sen nu men ändå), jag behöver hjälp att minnas och förstå mitt förflutna för jag blev sexuellt utnyttjad. Ja sa hon kuratorn i sin fina blus, men ibland behöver man inte gräva i minnen och jag skulle råda dig att gå vidare med ditt liv.
Ringde vårdcentralen efter mina 10 besök av KBT behandling, jag sa ”jag behöver fortfarande hjälp jag mår inte bra, jag drömmer om saker som hänt mig, hjälp mig”, personen svarar ”enligt försäkringskassan så gäller det att det ska ha gått 16 månader från sista besöket hos kuratorn för KBT behandling för att få vara berättigad till hjälp av psykolog…”
Men jag behöver hjälp nu…
Jag la på och har inte ringt dit igen…
Usch jag vet egentligen inte varför jag skriver detta egentligen, kanske för att jag läser flera inlägg av andra som gått igenom samma saker och kanske känner jag mig mindre ensam.
Vill tillägga att mitt liv är okej idag, jag har stabilitet och studerar och ser ändå framemot min framtid, vägrar låta monstret förstöra min framtid!
Men jag önskar så att jag hade fått hjälp av vården. Vården svek Mig.
/Anonym
Denna berättelse har även publicerats på Facebookgruppen dumpen.se
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Swish: 076-0075779