När min son kom hem från sin pappa, han var 5 år gammal, så berättade han för mig och min sambo, att han brukar få sova hos sin farmor tillsammans med sin farbror som var i 20 års åldern. Detta visste jag inte om alls. Sedan sa han att farbrorn brukar ta på hans snopp och dra den fram och tillbaka och att även han tvingas göra detsamma på honom.
Jag brast i tårar och kramade om honom. Sa att detta inte var hans fel. Sa att det inte är okej att hans farbror gör så.
Självklart polisanmälde jag detta. Berättade för hans pappa och ifrågasatte varför han sovit med sin farbror? Pappan trodde inte på detta. Det var ett sånt svek mot min son.
De inleddes en förundersökning. Barnen blev förhörda och familj runtomkring.
Fick sedan ett slag i ansiktet när polisen som höll i detta, sa till mig ”varför sa du inte att hans farbror har ett handikapp”? Va??? Han har aldrig varit riktigt normal och jag har förstått att han har något handikapp. Men han förstår precis allt han gör och vet vad konsekvenser är. Han är fullt funktionsduglig och vet vad som är rätt och fel.
Utredningen lades ner.
Efteråt kom tankarna… om han inte kan ta skulden för att han har något slags handikapp. Borde inte de vuxna som lät honom sova med en 5 åring ta ansvaret då?
Många år har gått. Min son är i övre tonåren.
Han mår bra och har inte velat prata om detta sedan han var liten.
Han har inte heller någon kontakt med sin pappa sedan många år tillbaka. Heller inte med någon annan i sin pappas släkt.
Jag ser hans farbror ibland när jag åker förbi där dom bor. Känner sånt djupt hat. Vill bara köra över honom med bilen.
Känns som jag svek min son när jag lämnade honom till pappan som lämnade vidare honom till sin familj.
Konsekvenserna av detta blev att jag är extremt rädd om mina barn. Är rädd att denna grymma värld ska skada dom.
/Anonym
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Swish: 076-0075779
