Denna historia har jag aldrig berättat för någon utom för två personer och jag känner att jag vill lätta mitt hjärta. Jag känner idag ingen skam och jag känner inte att det är mitt fel. Det har jag aldrig känt. Men jag har känt mig sviken av anhöriga som inte trodde på mig, som sa jag hittade på, som sa jag måste missförstått, som sa att jag bara sökte uppmärksamhet. Den enda personen som trodde på mig var min syster.
Jag är skilsmässobarn, och min pappa träffade en ny kvinna som tog emot oss med öppna armar. Jag älskade henne verkligen som min extramamma. Min pappa är ett stort svin men det är en annan historia (han är ingen pedofil iaf). Jag fick, tack vare min extramamma en ”ny” extra familj och en bonus mormor och morfar. Det var kul och jag älskade mina bonusar, jag sov där ofta och vi hittade på en massa roliga saker. Men en dag/natt hände något jag aldrig kommer glömma som även följdes av andra tillfällen då det hände.
Jag förstod först inte vad som skedde men kände att detta är fel. En morfar ska inte ta så på ett barn det har mamma sagt.
Jag vågade dock inte berätta vad som hände för någon efter den första gången. Det kanske aldrig kommer hända igen, tänkte jag.
Men det hände igen, och igen och igen.
Jag berättade för min syster och hon blev jättearg och sa att vi måste säga till vår bonusmamma. Vi gick tillsammans och jag berättade. Men hon trodde inte på mig? Nej. Hon sa jag måste missförstått.
Tre dagar senare försökte jag berätta igen men hon avbröt mig snabbt och sa: Nu får du sluta hitta på en massa historier, du har allt en vild fantasi, nu pratar vi inte om detta mer. ALDRIG!!
Jag vågade inte berätta för nån annan.
Min syster och jag stod enade, men ingen trodde på mig.
Jag har burit denna ”hemlighet” för mig själv. Jag berättade för min man när jag träffade honom.
”bonusmorfar ” blev sjuk i cancer o jag kände bara , karma is a bitch och han dog.
Jag var så lycklig o lättad.
/Anonym
