Sexmissbruk – inte carte blanche

– Hallå! säger mannen i andra änden av luren.

Han ringer i syfte att förklara varför han varit i kontakt med ett antal av våra barnkonton.

Mannen är lite chockad.
Trettonåringen som han skulle träffa visade sig vara två vuxna.

Mannen inser att han är på väg att bli rikskändis med orsak av sitt sökande efter barn.
Han försöker förklara.
– Alltså jag är inte pedofil.
Det är bara så att jag är lite ensam.
Sen är jag sexmissbrukare också.

Andre mannen denna veckan som ringer i syfte att förklara att man inte är pedofil.
Bara sexmissbrukare.
Inte farlig för barn.

En tredje man spammar dessutom med SMS och hävdar detsamma.
Man är inte farlig för barn om man ”bara” är sexmissbrukare.
Trots att man uttryckligen velat förgripa sig på ett dagisbarn – och hunden.

1. Man söker upp barn online
2. Man sexchattar med barn
3. Man bestämmer träff med barnet i syfte att våldta.

Men betraktar sig själv som ofarlig för barn?

Sexmissbruk eller hypersexualitet är inte något carte-blanche i sammanhanget. Ofarlig för barn är den som inte riktar sin sexualitet mot barnen.

Barn mår inte bättre av att bli våldtagna av sexmissbrukare än pedofiler.
Traumat blir inte mildare på något sätt.

Detta är orsaken till varför vi inte jagar pedofiler. Vi konfronterar individer med ambition att bli förövare.
Vi behöver inte ens jaga dem.
Det är de som jagar oss.
Eftersom de tror att vi är barn.

Skulle man från början kapslat in fantasierna om blöjbarn, tonåringar och Bearded Collies i skallen så skulle man aldrig behövt ringa och gnälla när katastrofen är ett faktum.

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA