Jag är en 45 år gammal kille och det som hände mig för så länge sen sitter som inristat i min kropp som och själ. Trots att det är mer än 30-år sedan det hände – så finns kropps- och känslominnena kvar. Och trots att det gått så länge sedan det hände påverkar det mitt liv på så många sätt. Och det som hände har jag inte berättat för så många.

Jag är adopterad och uppväxt i ett hyfsat resursstarkt hem. I tidiga tonåren hände det dock situationer som krackelerade vardagen. Jag var ett barn utan trygghet, utelämnad, trasig och utan någon trygghet. I 13- 14 års åldern började jag söka kontakt med människor som inte överhuvudtaget var lämpliga för mig att ta kontakt med (det här var innan internets era och skedde på heta linjen.

Det var betydligt äldre män- som jag trodde skulle finnas som vuxna i en värld när jag kände mig helt utelämnad. Jag var öppen med min ålder- men det bekymrade ingen av dem. Jag förstod dock snabbt att dessa män villkorade sitt stöd för mig- i form av sex. Jag var också så trasig att någon uppmärksamhet var bättre än ingen.

När jag någon gång talade om att jag ville träffa någon i min egen ålder, fick jag höra, att ”killar i min ålder inte visste vad kärlek var.” Däremot så tvekade de inte att göra mot fysiskt illa- tex att jag i åldern borde lära mig ta två k*kar där bak samtidigt. Smärtan klarar jag inte ens av att formulera i ord.

Till det som tack och lov inte blev av var att köra mig, en 14 åring utomlands och sälja mig på bordeller. Jag skulle göra stora vinster- inte minst om jag gick med på att bli ”uthyrd” till äldre män som fick göra vad de ville, som bl.a skulle innebära tex att slå mig och tortera mig efter eget behag. Tack och lov avstyrdes detta. Men jag fortsatte att bli utsatt för övergrepp som gjorde fysiskt ont. Men jag tänkte då att smärtan ändå betydde att någon brydde sig om mig och att fysisk smärta var bättre än att inte känna något alls. Eller snarare: jag var inte värd bättre.

Inte märkligt nog hamnade jag på psyk i tidiga 20-års åldern. Men jag berättade aldrig om det som hänt. För ett par år sedan flyttade min kompis till ett område där förövaren bodde. Trots att det var 22-23 år efter att övergreppen slutade, så tittade jag upp mot den lägenheten. Till min fasa såg jag att han hade samma fönsterlampor, isblåa till färgen, som när han tryckte ner mig i sängen och gjorde mig så fysiskt illa. Innan jag kunde få till min kompis så kräktes jag i en dunge bredvid.

I dag är jag som sagt 45 år och har uppnått ett hyfsat bra liv. Men kroppsminnena finns kvar. Jag har oerhört svårt för att låta andra människor röra min kropp- och jag har svårt att ha sexuella relationer eftersom minnen av smärta paralyserar mig. Jag har förmågan att älska människor – men förmågan att älska är för evigt störd. Så fort någon tar i mig eller berör min kropp, fylls jag av panikkänslor och äckel:  även om det är en underbar person, så är det som jag känner hans händer på mig, hans ord om att jag, som var ett barn, borde njuta av det han hade att erbjuda och det självklara i att min smärta var hans njutning.

Trots diverse terapier har jag teoretiskt kunna sätta erfarenheterna i ett sammanhang – men inte det som fortfarande går under min hud- i form av vidriga kropps- och känslominen- tyvärr.

/P

VILL DU HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI TACKSAMMA

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.