Stulna år

Obs! Varning för triggande innehåll pga självskadebeteende.

Jag kommer alltid minnas, det som hände då var oförlåtligt. Jag var 12 år gammal, knappast kvinna men ung flicka med hopp om vänskap, minnen & lycka. Vi var egentligen vänner, skolkamrater men ändå blev allt så fel.

Jag och en vän var bjudna på filmkväll till de söta, tuffa och äldre grabbarna några årskurser över oss. Vi var så nervösa och spända. Vi ljög för våra föräldrar om vem som skulle sova var. Så spännande, så nyfikna på livet. Killen vi hälsade på kom från en välställd familj & hade världens häftigaste mini-lya i ett gammalt renoverat garage. Hans föräldrar var borta för kvällen – det var jag, min bästa vän och fyra killar. Jag var förtjust i en av killarna och höll hand. En kille till anslöt sig till ”filmkvällen” och de var plötsligt fem.

Plötsligt eskalerar ett tjat om vem som skulle visa vad och vem som var blyg. Skrattande i ren osäkerhet med en panikartad känsla inne i bröstet. Men ”han” min lilla förälskelse bar upp mig och gick iväg från soffan. Jag trodde jag var trygg. Tills han lade mig på en säng och gick därifrån. In kom de andra killarna.

”Tror ni hon är rakad”
”Tror ni f*ttan är tajt”
”Vem tar armarna”

Dessa frågor ekar fortfarande idag i mitt huvud. Den ena killen satte sig bakom mig och höll fast mina armar. Inte förrän då förstod jag vad som skulle hända. De andra två höll i varsitt ben medan den fjärde knep och klöste mig på brösten. Min fina t-shirt blev sönderdragen och mina byxor blev uppknäppta.

-”Sluta, nej, jag vill inte, hjälp”….

Dessa ord var som att kasta bensin på deras eld. Den ena killen avviker för att minuter senare komma tillbaka  med buntband. ”Jag har dem! Vi binder slynan”.

Jag grät, försökte komma loss, jag skrek. Mitt i allt tumult lyckas jag hamna på golvet och låtsades då ”förlora medvetandet” i ett sista försök. De blev då lite ställda så jag kastade mig mot trappen men blev fångad. Förnedrad och fastbunden på nytt – nu i trappräcket.

Detta räckte inte för mina förövare. Som 12-åring blev jag tvingad att sitta upprätt. Två av killarna ”ollade” mig i ansiktet skrattandes samtidigt som de runkade för att spruta mig i ansiktet. När jag klöks och klöks så tröttnade de och hämtade en ”pulverbrandsläckare” med vilken de sprayade mig i ansiktet. Förnedrad och rädd.

Så plötsligt svänger en bil in på uppfarten. Av det skymtande ljuset så får killarna panik, klipper upp banden och ber mig sticka. De sa: ”Tar du inte bakvägen så vet du vad som kan hända.” Jag sprang för mitt liv, samtidigt som de kastade ut min ”vän” som var förstelnad. Hon bara gick.

Jag sprang hem. Smög in i hallen och blev glad när jag såg att min pappa inte var hemma. Min mamma satt vid fläkten och rökte. Hon var van att jag ville vara för mig själv så hon sträckte bara fram huvudet och sa ”hej gumman”.

Jag gick upp på mitt rum. Jag kände mig äcklig, vidrig, som en skamlig smutsfläck.

Jag visste att jag aldrig skulle glömma och ångesten av att träffa dem i skolan blev för mycket. Jag tog ett av mina gömda rakblad. Jag låste in mig i badrummet och satt länge i duschen tills jag absolut inte kände någon utväg, ingen rädsla, ingenting. Sen skar jag, djupt. För att jag ville vara säker. Jag kände att allt som gjorde ont slutade kännas, och plötsligt blev allt suddigt och min själ blev fri.

Där och då trodde jag att jag var död, tills jag hörde en ängel. Min ängel, min mamma…”Snälla älskling vakna. Du måste stanna. Du får aldrig försvinna”. Jag grät, men var ändå glad att jag inte var borta. Min historia fick inte ta slut där och då.

Jag blev ihoptejpad, jag fick prata. Jag fick gråta.

I månader efter denna händelse som stulit många år av mitt liv så stod jag ut med trakasserier av dessa killar. Tafsande i kapprummet och hemska glåpord i korridoren.

Tillslut blev vi alltså kallade på en ”elevkonferens” med föräldrar och inblandade elever. Där fick jag sitta, öga mot öga med dessa vedervärdiga svin. Jag hade min stackars mamma med mig. Mina förövare hade enbart sina pappor med sig.

Den ena pappan säger: ”Flickan söker uppmärksamhet, ingenting annat, titta på hennes kjol, hela henne…och titta sen på min son….”

Min mamma och jag blev förkrossade. Vi lämnade mötet. Rektorn (som inte borde få titulera sig rektor) gick varsamt efter och menade på att han inte kunde göra mer för oss –  ”Det var ju inte mer än ord mot ord”.

Två veckor efter detta slutade jag gå till min skola. Jag satt hemma i vårt vardagsrum i 1 MÅNAD utan att skolan kontaktade vare sig mig eller mina föräldrar.

Mycket har hänt sedan dess.

En av killarna erkände, alla andra nekade. Vi orkade inte göra en anmälan då skolan totalt kört över oss. Trasad in i tonåren utan någon som helst tillit för en kille/man. Jag hamnade i depression efter depression, dock i ny skola, med en mamma av guld och en pappa som under hela denna tiden hölls utanför. Jag stod inte ut med tanken att krossa hans hjärta eller hans stolthet. Inte förrän några år efter händelsen vågade jag berätta.

Idag är jag väldigt öppen inför att berätta min första historia, för idag är jag läkt.

Jag hade inte levt utan allt stöd från min mamma.

Jag önskar att dessa ”killar” avskum, och svin till föräldrar någonsin tänker att deras döttrar & barnbarn förtjänar bättre, att det på något sätt inte hänt förgäves och utan ånger.

Tack för att du orkade läsa min historia 💎

Idag står jag stark❤

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA