Min uppväxt var fylld av trauman. De vuxna hade fylla, bråk o poliser kom o hämtade pappa. Mina föräldrar separerade när jag var 6 år, och när jag var 8 år träffade mamma en annan man. Givetvis var denna man ingen bra man. Jag hatade honom från dag 1. Jag såg min mamma totalt sönderslagen flertalet gånger. Vad han mer har gjort mot henne vill jag inte ens tänka på.
Året var 1989. Jag var 9 år. Min mamma hette Inga-Lill och var 35 år, hon var en oerhört omtänksam o snäll o kärleksfull kvinna. Hon dog 1993 endast 39 år gammal. En förundersökning mot mannen eftersom receptbelagda mediciner upptäcktes vid obduktionen som inte var mammas. Men förundersökningen lades ner, såklart.
Jag vill på detta sätt låta min mammas minne få leva vidare. Men oxå berätta min historia så att andra kanske kan känna att vi inte är ensamma. Jag vet att min mamma INTE ville låta mig bli utsatt. Men hon var livrädd för denna man.
Jag ville aldrig vara med mamma hemma hos denna mannen. Men jag var där 2 ggr. Det var nog mitt sämsta beslut i livet.
Mannen drack massor, tryckte ständigt ner mamma psykiskt. Jag var oerhört otrygg i hans hem. Jag ville sova med mamma den där natten. Det fick jag såklart inte. Jag bönade o bad o grät, men det gjorde ingen nytta. Mannen beslutade sig då för att dra tag i mig hårt o släpa mig in i ett annat rum. Jag gjorde motstånd, skrek o visade Min ilska. Desto hårdare drog han mig.
Allt blev totalt svart. Under så många år (från att jag var 9, tills jag var 30. Är idag 42) var allt som en enda stor dimma. Den där dimman var inget annat än en ren o skär VÅLDTÄKT. Nu minns jag det så väl. Smärtan, blodet, hans doft, hans röst, möbleringen i rummet och mammas gråt på andra sidan dörren. Kvar ligger jag, 9 år. Jag är skändad o besudlad på min kropp, min själ o all min självkänsla. Jag ser bara blod. Hela kroppen värker, från huvudet ner till tårna. Plötsligt tänker jag: Varför gjorde inte mamma ngt!?!?! Är jag så oönskad o oälskad? Det var mitt eget fel för att jag var så ledsen o arg. Jag får skylla mig själv.
Så här rullade mina tankar o känslor i över 25 år. Under hela uppväxten efter detta har bestått utav svår anorexi, ortorexi, massa alkohol, haft sex mot min vilja så många gånger, varit inlagd flera ggr på psyk p g a självmordsförsök, gått i otaliga terapier. Ännu en gång kan listan göras lång. Det går inte ens att beskriva hela denna resa så här på några få rader.
Jag heter Erika o DU tog dig rätten att ta ifrån mig min kropp. Mitt självhat o hatet till min kropp kommer aldrig försvinna. Du tog dig rätten att ta detta ifrån mig.
VILL DU HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
