Läste precis ett inlägg om en kvinna som upplevt det mest fruktansvärda vi barn kan vara med om.
För även jag var ett barn.
Men min förövare var min bror.
Jag minns det som igår och jag känner fortfarande smärtan, både i underlivet, i själen som slits sönder och i ryggen mot det kalla badrumsgolvet.
Tårarna som sved natt efter natt, gång efter gång.
Jag minns sista gången..
…han ville men jag svarade: Du lovade att det var sista gången.
Jag slapp och det hände aldrig igen.
Livet gick vidare och jag gömde allt inom mig tills den dagen min kusin skulle berätta en hemlis och ville att jag gjorde detsamma.
Hon var kär i sin systers pojkvän och jag kunde inte berätta annat än mina upplevelser, för allt annat visste hon om mig.
Den blicken och hur hennes ansikte tappade färg, då insåg jag hur hemskt och fel det faktiskt var.
Att jag var inte ensam om att känna så.
Hon ansåg att vi var tvungen att berätta för en ”vuxen” och valet föll på min äldsta kusin som i sin tur berättade för mamma.
Alla vi barn var medveten om att akta oss för snusk farbrorn (mammas bror) som gärna lade handen på oss flickors lår när vi hade kjol om sommaren, men det här var en helt annan sak.
Visst det var fortfarande släkten men så pass mycket grövre och för en gångs skull trodde jag att man skulle bryta tystnaden.
Bror min fick tydligen en utskällning, jag fick gå till en psykolog på annan ort eftersom jag bodde på internat på grund av gymnasievalet.
Kommer aldrig glömma sista gången vi sågs mamma och jag, hon frågade om jag tyckte det var skönt?!
Jag fick ett brev där han bad om ursäkt för vad han gjort och berättade att han tänkt ta sitt liv, min enda tanke var att vad syns att han blev hindrad av pappa.
Sen hände ingenting, allt blev tyst och det skulle aldrig pratas om igen.
Det tog många år innan jag kunde hantera det och jag är fortfarande tvungen att möta honom vid familjemiddagar hos pappa.
Mamma gick bort tidigt och ville aldrig prata igenom saker innan hon dog.
Hon ville ha en bra sista tid och vem är jag att säga annat?
//Anonym
Skriv under för en lagändring här!
Vill du bli medlem i Dumpen förening?
Ansök då här: Bli medlem i Föreningen Dumpen! – DUMPEN.se
Medlemsavgiften går oavkortat till traumabehandling för sexuellt utnyttjade barn.
Ansökan till traumabehandling hittar ni här: Ansökan medlemsfinansierad vård (google.com)
Så tapper du är som kämpat vidare i livet trots detta fruktansvärda övergrepp. All styrka önskar jag dig. Vuxenvärlden runt dig, och då speciellt din mamma, svek dig genom att inte hantera kännedomen om övergreppet på ett bättre sätt. Kom ihåg att inget av övergreppen är ditt fel. Du blev utsatt för detta och är helt oskyldig. Hoppas att du kan få hjälp, kanske med traumaterapi, att försöka bearbeta det trauma övergreppet orsakat.
hemskt att få frågan var det skönt o att det ens ska behöva bli ett minne man ska ha resten av livet . Vad sorgligt att ni inte fick prata om det innan hon gick bort . Otroligt svårt att behöva möta sin förövare i familjen på familjemiddagar du är en otroligt stark människa som orkar stå ut . jag hoppas att du får hjälp lr har nån att prata med för ingen ska behöva stå ut
Det gör ont att höra! Försök att kämpa för livet. Jag gick på vuxenpsyk för att få ordning på både tankar å smärta. Det betyder inte att saker å ting emellanåt kommer upp i sinnet,för det gör det. Förlåta är svårt,sluta å hata är bättre för då kan man använda den energin till nått bättre.😥💝
För din egen sinnesro, bryt kontakten helt med din bror. Det finns framför allt ingen anledning att plåga dig igenom gemensamma middagar. Livet är för kort för det.
Detta är fruktansvärt. Jag började gråta, då jag själv blivit utsatt av min bror. När jag mådde som sämst, tog min pappa tillfället i akt att utöva sexuella övergrepp på mig. Inte som min bror (där det var fullbordade våldtäkter). Men ändå grova sexuella övergrepp. Alla i familjen vet om vad som skett efter jag berättade för en lärare i skolan. Men ändå träffas dom vid tillställningar och säger till mig ”att det är gammal och glömt” eller att jag inte kan fortsätta”älta”. Min bror har jag inte haft kontakt med sen jag flyttade hemifrån och mina föräldrar bröt jag kontakten med för 16 år sen. Vi är en syskonskara på 4, där den enda jag pratar med är min lillasyster – då han även utsatte henne (detta visste jag inte då). Alla andra, förutom jag och min syster, träffas som att ingenting har hänt.
Jag tror ingen, INGEN förstår hur djupt sånt här sätter sig. Jag har gått hos psykologer, läkare, KBT-behandlingar osv. Jag blev friskare. Men jag märker än idag att jag har svårt med tillit, att ständigt känna mig oälskad, och har svårt att ha/behålla relationer.
Jag hoppas att du kommer må bättre. Som andra har skrivit.. Bryt kontakten. Det är det tuffaste, men ändå det bästa jag har gjort.
All kärlek till dig