Jag var ca 9 år när jag var med om ett sexuellt övergrepp.
När jag blev lite äldre hade jag en nära anhörig som började tafsa.
Det är så mycket som har hänt men allt kan inte skrivas ned.
Började fundera på att ta mitt liv som 13-åring.
Jag skrev mitt självmordsbrev.
Jag var klar men jag fegade ut.
Jag utvecklade självskadebeteende.
Jag skar i min hud.
Jag rispade i min hud.
Valde att inte äta för att senare frossa i mat.
Jag vill inte leva.
För man lever inte.
Man överlever.
Man står vid ett vägskäl där alternativen är överleva eller självmord.
Det är inte mitt fel säger dem.
Men jag har svårt att se det.
Mitt mående är inte bra.
Jag går på traumaterapi, jag är inlagd på psyk nästan varannan vecka.
Mitt självhat, självförakt, självdestruktivitet, självskadebeteende har eskalerat jag slår och skär i min hud.
Det måste blöda.
Blodet måste rinna.
När ska detta ta ett slut?
//Anonym
Skriv under för en lagändring här!
Jag var precis där du är. Trodde aldrig jag skulle få ett bra liv, ett liv värt att leva. Jag självskadade, gjorde självmordsförsök, bedövade min ångest med alkohol och droger och åkte in och ut på psyk med tvångsvård och bältningar som bara förvärrade mitt trauma (år av sexuella övergrepp under fasthållning). Men idag är det 11 år sedan jag skadade mig. Jag är gift, jag har två fantastiska barn och ett jobb och LIV som jag älskar. Allt är inte fantastisk varje dag såklart och jag lever för alltid med ärren men det GÅR att få ett bra liv, jag lovar! Jag trodde inte dem som sa det åt mig så jag förstår att det är svårt att tro. Men idag är jag SÅ glad att jag inte gav upp. Jag blev frisk, till slut, och fick allt det där som jag inte ens kunde drömma om. All kärlek och styrka till dig!
Kom i håg att det är alltid alltid förövarens fel. aldrig någonsin den utsattas