25 november, 2022

Den här lilla flickan på bilden visste inte att hennes sorglösa barndom skulle dö knappt 3 år senare. Hon visste inte att hon då skulle bli rädd för sin familjs normala beröringar. Att hela hennes världsbild skulle förändras från trygg till otrygg och att det inte längre fanns ett skydd där hon hade rätt att säga nej till behandlingar av hennes kropp som gjorde henne illamående. Alla normala beröringar inom familjen blev en ängslan att de skulle vara som hans, förövarens. Allt blev med ens ett spel där hon som liten låtsades för att inte göra någon ledsen men hon var livrädd. Rädd för att de hon älskade som mest skulle vara lika hemska. Hon kände inte längre till att hon hade rätt att säga nej till alla som önskade tillfredsställa sig på hennes kropp långt upp i tonåren. Hon slöt allt inom sig och kom först i sena 50-års åldern ut från de bojor hennes baneman slutit henne i.

Det är jag på bilden, och jag var älskad på ett friskt sätt av min familj, de visste bara inte vad som hänt mig.

När jag var 4 år så bodde jag en tid hos min mormor och morfar i Landsbro i Småland. De bodde ovanför ett bageri som drevs av den ”snälle” bagaren Olle. Detta var för länge sedan, 1965.
Olle var så ”snäll” och ”barnkär” att min mormor brukade skicka ner mig för att hämta en vetelängd till eftermiddagskaffet. När jag kom upp med vetelängden så hade alltid ”snälle” farbror Olle skickat med mig en glass eller ett bakverk till mig så mormor blev så glad över att han var så ”snäll”.

Vad varken mormor eller mina föräldrar kände till var att Olle fick mig att böja mig in i bakverksdisken för att välja bakverk eller hänga över frysen för att välja glass så han samtidigt hade fri tillgång till mitt lilla underliv. Jag vet inte om han kladdade med fingret eller om det var hans s**pp men han försökte flera gånger köra in det han höll på med som gjorde så ont att jag skrek av smärta. Rädslan för upptäckt fick honom att sluta. Han var också noga med att säga till mig att jag inte fick berätta något för då skulle mina föräldrar bli arga på mig.

Varje dag efter klockan 12 fick jag ont i magen för jag visste att jag snart skulle bli nedskickad till snälle farbror Olle för att hämta en vetelängd. Min mormor trodde ju att hon gjorde en god gärning och att jag uppskattade detta, hur skulle jag kunna berätta sanningen och göra dem så besvikna? Jag berättade aldrig, men inte på grund av rädsla som Olle försökt skrämma mig med, jag berättade inte för att jag inte ville göra min mormor och mina föräldrar ledsna och besvikna för de tyckte ju så mycket om denna ”snälla” farbror Olle.

När jag var 9 år så hade mina morföräldrar flyttat tillbaka till Lappland. Mormor satt och skrev ett brev till farbror Olle och ville att jag skulle skriva ett vykort till honom. Gissa vad jag skrev?
Jo jag skrev: ”Du är världens snällaste farbror Olle”
Tror ni jag menade det?

Detta har påverkat mig genom hela livet och lärt mig att aldrig höja människor till skyarna. Ingen, och speciellt inte mina barn, ska behöva dölja oegentligheter för att jag råkar gilla en person.

Jag har lärt mina barn att de äger sin kropp och har rätt att säga stopp. Jag har också i deras tidiga barnaår varnat dem för att det finns vuxna som gör illa och de inte ska tro och följa med sådana de inte känner, jag kallade förövarna för ”barnrövare”. ”Snälle” bagaren farbror Olle från Landsbro har verkligen lyckats påverka mig i livet och en generation till. Undrar om han i helvetet, där jag hoppas han befinner sig, är nöjd med sitt avtryck på jorden?

Samhället måste förändras och våga börja prata med barn så de vågar berätta. Barn ska inte behöva känna att de ska ta ansvar för vuxnas känslor, de måste få veta att de är unika och okränkbara och det vi ska ha är ett rättssamhälle som kan försvara barn till varje pris. Barnhus måste bli professionella så det blir hållbara bevis av det barn berättar, banemän ska inte gå fria. Det måste även lagar infria, de får inte vara skrivna så att barns vittnesmål får underordnad betydelse. Det om något är mitt önskemål till mig själv som barn. Något som aldrig skedde då men förhoppningsvis nu! /Mari

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.