Jag var 4 år då mitt första minne av övergreppen har etsat sig fast. Han ledde in mig i en koja vi hade under trappan i sommarstugan. Medan resten av familjen satt strax utanför ovetandes om vad som hände med min lilla kropp, klädde han av mig min sommarklänning, kysste min kropp, stoppade in sin tunga i min mun, tog mig mellan benen. Jag förstod ingenting.
Detta pågick under många år, under hela min uppväxt. Jag blev rädd för att berätta för någon, dels av skammen, dels pga att han sa att det här var helt normalt och att föräldrarna redan visste och hade godkänt det.
När jag var 9 år började även skolkamrater att mobba mig. Jag hade ingen trygghet. Inte hemma och inte i skolan. Det var också då jag för första gången ville avsluta mitt liv.
Jag har blivit så skadad och det här har präglat mig i allt. Har gång på gång varit i skadliga relationer och gått med på sex för att den andre parten inte ska bli arg eller tycka illa om mig.
Min förövare har aldrig fått några konsekvenser för vad han gjorde.
Jag lever idag inte med någon skam längre, men däremot med extremt låg självkänsla, känner inget egenvärde och har fortfarande svårt att stå upp för mig.
Tack vare Dumpen har jag börjat känna att jag inte är ensam längre.
Tack för det❤️
/Anonym
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
Du är inte ensam, det som hände dig – händer hela tiden…överallt…Det är därför din berättelse är så himla viktig. Självkänsla och självförtroende här så vitt skilda ting. Bara att du skriver här ger så många (inkl mig själv) en bättre självkänsla – en känsla av att man inte är ensam…du är såååå viktig! För många av oss utsatta. Glöm inte det…din röst hörs och behövs.
//Marianne