Min historia börjar när jag var runt 8 år tror jag. Jag var en blyg, tyst och tillbaka dragen flicka som hade svårt att skaffa kompisar. Hemma tyckte pappa att man ska hantera sina barns olydnad med slag och skrik. Det var ju så han blivit uppfostrad. Men jag älskade honom ändå, för när jag och mina syskon var snälla, då var han världens finaste pappa. Men det gjorde mig osäker, och rädd för vuxna.

När vi sen flyttade vi till en ny ort där jag skulle börja första klass, började också mobbningen och utfrysningen. Jag höll mig för mig själv. Vi var ingen rik familj, min pappa jobbade och mamma var en hemmafru som tog hand om sju barn, och hon själv led av depression och social ångest. Det var mycket bråk om pengar kommer jag ihåg.

Jag höll mig för mig själv hemma med, men jag var ett syskonen som råkade ut mest för pappas hårda behandling. Jag tror det var för att jag ville ha uppmärksamhet, att dom skulle se mig. Så jag fick mina utbrott, och jag misstänker att jag har autism, därav mina svårigheter i skolan med.

Men sen en dag kommer det en ny tjej i klassen. Utåtriktad, glad och tuff, och hon vill vara med mig! Jag känner mig väldigt speciell och utvald så jag lär känna henne. Hon är inte rädd att säga ifrån, så hon skyddar mig på ett sätt mot mobbarna. Dom rika barnen som såg ner mina nedärvda kläder och mitt ibland smutsiga ansikte. Man kan undra hur föräldrarna till dessa barn påverkade dom med sitt prat på byn. Hur dom lärde sig att såhär behandlar man andra.

Jag hade aldrig sovit över hos någon förut, så när jag blev inbjuden att göra det hos min kompis så blev jag glad och var väldigt nervös. Jag skulle ju vara ifrån min familj en natt. Jag skulle sakna mina småsyskon jätte mycket!

Jag fick reda på att kompisen hade en lillebror på 5-6 år när jag väl kom hem till dom. Pappan i familjen hade förlorat ett ben, eller var det två, kommer inte ihåg, men han satt i rullstol och kunde ibland hoppa runt på kryckor. Han luktade öl om andedräkten iallafall. Hans utseende har etsats fast i mitt minne. Mamma syntes knappt till, men när jag väl såg henne var hon väldigt tyst och hade blåmärken i ansiktet, dom sa att hon hade bihåleinflammation. Tror hon jobbade natt med. Såg henne bara en gång av de gånger jag var där.

Dom bodde ute på landet och hade höns, och en stor lada med en massa grejer i, mest skräp. Vi fick egentligen inte vara där inne men smög in ändå.

Det jag minns är att vi skulle spela super mario tillsammans. Jag hade ingenstans att sitta. Men tänkte inte så mycket på det för jag kunde gärna sitta på golvet. Men många syskon hemma var det rätt normalt att göra det ibland. Jag hade tagit på mig en söt liten kjol den dagen, älskade den! Älskade att bära kjol och klänningar som barn, det fick mig att känna mig som en prinsessa. Det har ändrats nu pågrund av det som hände.

Iallafall, pappan frågade om jag ville sitta i hans knä medan jag spelade tv spel. Jag kände mig lite nervös då jag ju inte kände honom riktigt men jag brukade sitta i min pappas knä eller andra vuxnas knä utan att något konstigt hände så jag satte mig i hos honom med.

Men det dröjde inte länge förrän jag kände hans hans hand på mitt lår, och jag kommer fortfarande ihåg hur jag stelnade till när hans fingrar hamnade på ett ställe där ingen vuxens hand ska vara på ett barn. Han letade sig in under mina trosor och viskade flåsande om jag tryckte det var skönt. Han luktade öl om andedräkten kommer jag ihåg. Och jag visste inte vad jag skulle svara, jag såg att min kompis och hennes lillebror stod vid sidan om och fnissade nervöst.

Jag kommer inte ihåg hur jag kom loss, men jag tror att det var då mamman kom in i rummet och avbröt honom. Hennes blick var full var skam. Jag förstod det inte då. Jag tog det som att hon var arg på mig, att det var mitt fel. Men nu som vuxen förstår jag mer. Antagligen blev hon misshandlad och kuvad av sin man. Och såg vad som hände med mig men valde att hålla tyst.

På kvällen sen ville pappan att vi skulle duscha. Jag var rädd och nervös för jag undrade vad som skulle hända. Jag brukade inte duscha hemifrån. Men som innan, så tänkte jag att pappa brukade bara hjälpa mig att fylla badkaret när jag skulle bada sen lät han mig vara ifred. Kikade bara in för att kolla så allt var okej. Inga konstigheter. Så jag antog att jag och kompisen skulle vara ifred när vi duschade, men nej, pappan skulle vara med för vår säkerhet.

Vi fnittrade nervöst när vi klädde av oss, det var en ovan situation för mig. Pappan hoppade fram över golvet som en mardröm från nån myt, en såndär pyssling utan ben och huffade och puffade då han även var överviktig. Väl i duschen skulle han hjälpa mig att tvätta mig, åter igen en sak jag alltid gjorde själv, mina föräldrar hade en gräns i åldern på oss barn där vi skulle lära oss att göra sånt själva. Att respektera gränser var viktigt, iallafall när det gällde våra könsorgan. Så jag tyckte det var konstigt och jag var nervös men lät det hända. Han var vuxen och man ska ju lyssna på vuxna annars får man stryk. Han tvättade mina privata delar med sin tunga, och sina fingrar. Allt medan hans barn stod nakna bakom honom och tittade på och fnissade nervöst. Jag stod intryckt i ett hörn och hade tyst panik.
Jag kommer inte ihåg vad som hände mellan att duschen var klar och vi klädde på oss. Men det var som att händelsen inte ägt rum. Ingen sa något om det. Det bara var så.

Jag minns inte heller om han sa något om att hålla tyst, något hot eller så. Vi åt middag senare på kvällen, och jag tror det hände mer saker på natten. Jag kommer inte ihåg, bara att jag tror att han kom in till oss i kompisens rum och lade sig på golvet bredvid mig. Jag låg i en sovsäck tror jag. Och jag vaknade sen av att tuppen gal iallafall.

Hans sätt att få mig att hålla tyst var nog att gå via kompisen. Hon ville bara vara min kompis om jag följde med henne hem flera gånger. Men händelserna jag har berättat om är de jag minns starkast. Jag är säker på att mer hände men jag har förträngt det. Jag har aldrig tyckt om att vara intim. Att bli vidrörd på olika sätt utan kläder. Det är bara min make som jag någonsin tillåtit att göra det i vuxen ålder, han är den ända jag haft på det sättet.

Min kompis ville gärna att jag skulle pussas och kramas med hennes lillebror som vuxna gör på film. Men barn som vi var, och han väldigt liten, blev det bara fnitter och trams av det. Och jag kände att det var väldigt konstigt och fel. Jag hade ju en lillebror i hans ålder och vi gjorde inte sånt.
Jag tror att efter sommarlovet det året, flyttade dom tillbaka till orten dom först bott på. Jag vet inte varför riktigt, men dom fick väldigt bråttom iväg.

Efter dessa händelserna blev jag ännu mer innesluten och tyst och litade inte på vuxna alls. Jag skämdes och mådde jätte dåligt, och sa aldrig något om vad som hänt.

Men dagen då jag sa stop var sista dagen jag var med min kompis. Jag kommer ihåg att det var sommarlov, min näst yngsta lillebror stod vid grinden till vår trädgård när jag och min kompis skulle gå hem till dom, vilket var en väldigt lång väg att gå, förstår inte hur mina föräldrar vågade släppa iväg mig på den vägen, särkilt inte då vi skulle gå över den då obevakade järnvägen för att komma hem till kompisen.

Men iallafall så ångrade jag mig när vi skulle gå, för att min lillebror ville att jag skulle vara hemma och leka med honom istället. Så jag sa att nej, jag vill inte följa med er hem idag, till min kompis. Hon blev sur och sa att hon vet nog varför! Och att då kommer hon inte vara min kompis mer! Sen gick dom. Och jag stannade hemma för att leka med lillebror istället. Så på ett sätt så räddade min lillebror mig från ännu en dag i äcklets händer.

Men händelserna har gjort att jag aldrig litat på någon annan helt och fullt igen. Och mobbningen drog igång igen, ännu värre och med ord som äckel och f-n vad du är ful, varje eviga dag i skolan. Och sen att bli förrådd av sin bästa kompis, sviken och utfryst för att jag inte ville bli utsatt för hennes pappa längre. Sex och intimitet har blivit något äckligt, något att skämmas för, känslorna som ska vara sköna har ersatts av skam.
Inte förrän jag var runt 25-26 år berättade jag för min bästa kompis som nu är min make, om vad jag varit med om. Och då för att jag inte ville förlora honom, då vi var kära i varandra men han kände att han inte kunde komma nära mig, så hans ultimatum fick mig att våga berätta, jag ville inte förlora personen jag litade mest på hela världen genom att sluta mig i min bubbla igen.

Min mamma vet. Och efter att jag berättade om detta för henne, berättade hon för mig att hon också blivit utsatt som barn. Och alla hennes ”fel” som mamma fick mig att förstå varför. Men samtidigt så känner jag att som mamma själv, är barnen det viktigaste som finns, och vad man än blivit utsatt för som barn, ska man inte föra över till sina egna, ilska, rädsla eller vad det än är, för man vet hur det påverkat en själv. Aldrig, hur dåligt man än mår, är det någonsin barnens fel.

Jag lider idag av social fobi ovanpå att vara introvert, ha ångest och depression, och misstänkt autism. Jag kämpar varje dag med att orka. Men sen några år jag har börjat bearbeta händelserna.
Nu kämpar jag med sorgen över att ha förlorat mitt barn i en olycka för ett år sen. Barnen är det som får mitt liv att gå vidare. När jag förlorade honom förlorade jag halva mig. Så det finns inte mycket kvar, men det som finns lägger jag på barnet jag har kvar och min make. Jag vet inte hur jag tar mig framåt, men jag gör det.

Tack för att du orkade läsa min berättelse!
/Anonym

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X