Livet bakom spegeln

Visst är det fantastiskt med fosterhem, fosterföräldrar som bryr sig om barnen som samhället eller deras egna föräldrar inte klarar av!
Barn som farit illa i sitt eget hem, misshandlade av sin egna föräldrar på olika sätt, psykiskt eller fysiskt, eller barn som inte kan sköta sig och som på detta vis får en trygg, eller i alla fall tryggare uppväxt eller tid i sitt liv.

Det visade sig ju dock att många av dessa barn blev utnyttjade och misshandlade på andra sätt hos just sina fosterföräldrar.
Samhället tog dock på sig ansvaret och bad om ursäkt och betalade ut skadestånd till alla dessa stackars barn som råkade illa ut på sina fosterhem!
Men jag, och jag tror jag inte är ensam, var ett av dessa barn som inte var fosterbarn, men som hade föräldrar som var fosterföräldrar, alltså jag bodde hos mina egna föräldrar tillsammans med fosterbarn.
Eller för att vara korrekt bodde jag med min biologiska mamma och min styvpappa då min egna pappa dog när jag var 2 år gammal.
Min bonuspappa som många kallade honom var i mina ögon en styvpappa, en djävul…en man som valde ut mig varje eviga kväll/natt till sin egen lilla leksak.

Han är idag sedan många år, tack och lov, död och jag hoppas han kom till den varma platsen som vi kallar helvetet och det hoppas jag på grund av alla kvällar och nätter som han smög in till mig, smög sig in till mig från den dagen jag var ca 4-5 år gammal fram till sista gången då jag var 15 år och hade sommarlov.
Sommaren då jag bestämt mig för att jag var stark nog både i kroppen och i sinnet att en gång för alla göra klart för honom att nu jävlar är det slut.

Det var midsommarafton och min mamma och min styvfar hade en stor midsommarfest med släkt och vänner och spriten flödade. Dock skall tilläggas att min mamma mer eller mindre aldrig drack alkohol och så var fallet även denna gången.
Men spelets regler var, som alltid när min styvfar drack, att han drack ofta och MYCKET!
När alla andra var vakna letade han anledning att få bli arg, eller rättare sagt en anledning att slå, så även denna midsommarafton då han förstod att jag varit inne i festrummet då festen flyttat sig utomhus, festrummet var rena guldgruvan för en tonåring då det fanns slattar, slattar som jag kunde dricka, blir full och slippa all skit som jag visste skulle komma.
Men denna midsommarafton hade jag bestämt mig för att om han (min styvfar) ens försökte något så skulle jag slå ihjäl honom, och helt plötsligt från ingenstans kom han, fly förbannad och skulle tillrättavisa mig genom att slå, genom att förnedra, genom att visa mig hur liten och obetydlig jag var, hur han ÄGDE mig och ÄGDE min själ och min kropp!
Han slet tag i mig och höjde armen för att slå till, men denna gången var jag beredd och jag var arg, helt vansinnigt arg!
Jag fick tag i honom, kastade mer eller mindre honom ned för trappan, rusade sedan efter honom och började slå som en galning, jag hade på något sätt fått tag på en träsko som jag slog honom med frenetiskt och med ett hat så stort, samtidigt som jag skrek rakt ut ”ALDRIG MER DU SLÅR MIG, OCH ALDRIG MER DU RÖR MIG”
Allt detta liv hade hörts ut till festen som pågick en bit från huset vi bodde i och folk kom rusandes och någon fick tag i mig och slet mig från min styvfar som i fallet brutit armen och efter mitt raseri var blåslagen.

Vad kom då allt detta hat ifrån, all denna ilska jag hade i kroppen?
Jo den kom ifrån år av övergrepp, år av ”smisk” som gavs efter det att man fått dra ner byxorna och kalsongerna och lagt sig över hans knä, då han slog mig tills dess jag kissade ner mig av rädsla och av skam och då fanns en anledning för honom att ”tvätta” av mig. Min ilska kom också på grund av han var en man som utgett sig för att vara impotent. Men jag visste annat, för mer eller mindre varje kväll när mamma somnat kom han in till mig för att ”prata”. I hans fall bestod i att han oftast tog fram sitt organ, och gned det i ansiktet på mig, tvingade mig till oralsex
detta gjorde att jag ofta kissade på mig av skräck, av rädsla och av skam och åter igen gav detta honom chansen att få ta av mig mina kalsonger och ”tvätta” av mig.

Denna man som kom in i mitt liv på grund av att min egen pappa avled i en motorcykel olycka, han kom in som en räddare för min mamma, han skulle ju bli min bonuspappa, och istället blev han min styvpappa, en man jag så mycket hatade, en man som förstörde över 12 år av min uppväxt och en man som förstörde hela mitt liv.
Från det jag var ca 5 år gammal fram tills dess jag blev ungefär 15 år var en ständig kamp för att klara mitt liv, att överleva. Var och varannan kväll/natt då jag blev den utvalda, den utvalda lilla leksaken för min styvpappa och senare i livet en kamp för att hitta tillbaka till ett någorlunda normalt liv. Ett liv utav hat, då jag hatade livet, hatade alla omkring mig och mest av allt hatade mig själv.

Varför började jag då detta inlägg om mitt liv med att förklara fosterbarnens situation…. Jo därför att jag vet vilket helvete de måste haft, jag vet också att de fick, trots att det inte läker deras smärta och deras liv, en ersättning från staten och en ursäkt från samhället för det helvete de tvingats leva i. Mest av allt blev de sedda och gavs ett ansikte!
Men jag vet också att samhället glömt oss barn som bodde i fosterfamilj, men som inte var fosterbarn.
Jag vill inte ha någon ersättning, vill inte ha några pengar som plåster på såren… men jag skulle haft nytta av en ursäkt och ett erkännande från samhället för alla de år av HELVETE jag haft på grund av samhällets brist på kunnande och kontroll av just fosterfamiljer.
Ingen såg, ingen förstod och ingen brydde sig om att jag kämpade för livet och kommer alltid behöva kämpa för att inte kvävas av mina tankar, mina känslor och min smärta!

Ingen såg livet som pågick bakom spegeln som jag kallar det.
Livet bakom spegeln? tänker ni kanske just nu!
Ja livet bakom spegeln är ett liv där du ser glad och lycklig ut i din spegelbild, men bakom spegelbilden är du ett gråtande barn, ett barn så fullt av smärta, skam och tankar som försöker ta ditt liv… eller resten av ditt liv kanske är mer korrekt.

Så mitt liv har bestått av sexuella, känslomässiga och fysiska övergrepp under många år.

Nej jag klandrar inte fosterbarnen, självklart är det rätt att ge dem ersättning, ge dem ett ansikte och ge dem upprättelse för deras helvete, men samhället glömde fosterfamiljens biologiska barn!
/Anonym

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Swish: 076-0075779