Jag föddes 1974 in i en då klassisk familj för tiden. Sladdbarn med två systrar, sex och nio år äldre än mig och hundar. Jag minns inte mina första år. Det jag haft som starkaste minnen därefter har varit hur bråkig och jobbig jag varit och att familjen haft massor av problem bara kopplade till mig.

Jag har alltid känt en ångest kring min existens och jag har inte förstått varför mina föräldrar ens behöll mig, då mamma hade spiral när hon blev gravid och jag hade bara två lägen som jag minns det; supersprallig, glad clown som underhöll andra och showade och då var jag omtyckt och gjorde andra glada. Den andra sidan var den som sökte bekräftelse för hur jag mådde men aldrig fick gehör för. Den sidan var bara jobbig och till belastning för alla med raseriutbrott och en vilja av att aldrig ha velat bli född.

Då förstod jag ju aldrig varför jag hade dessa utbrott och att det bottnade i desperation och rop på hjälp i en totalt kaotisk tillvaro.

När jag var tre år så råkade min pappa ut för en arbetsplatsolycka och sågade av sig ena handen på ett bygge. Det var då han började dricka för mycket och sakta föll familjen samman med fylla, skrik och bråk mellan mamma och pappa. Pappas utbrott på fyllan skrämde bokstavligen skiten ur mig och det finns tillfällen då jag minns att jag ringt polisen för att han slog sönder möbler och fönster och var elak mot mamma. Mest psykiskt men han knuffade henne också och jag försökte skydda henne ibland.

Men jag fick aldrig mina behov som barn tillgodosedda av henne heller utan fick ofta höra att jag aldrig borde blivit född, att de behöll mig för att de ville ha en pojke efter två döttrar. De hade t.o.m bestämt att jag skulle heta Tobias. Saker de aldrig skulle ha berättat för mig såklart. Allra helst inte när jag var så liten.

När jag inte förstod kaoset och de ständiga bråken och reagerade på det med ett utåtagerande beteende, som bemöttes med ilska och skuldbeläggande, så började jag utveckla ett självhat. Jag gjorde allt jag kunde för att passa in överallt, men inget bottnade i några äkta känslor så jag var ”för mycket” hela tiden.

Jag var sådan bland kompisar, i skolan, överallt. De jämnåriga kände ju att något inte stämde med mig. Ändå var skolan en plats jag trivdes på, då jag var duktig och hade lätt att lära mig. Och hos djuren. Vi hade schäfrar och en av dom var min bästa vän, Kando, en svart schäferhane jämngammal med mig, och hos grannens två fjordhästar som jag ofta gick till när det var jobbigt hemma.

Den “showiga” jag. Jag ler men inte med ögonen.

 

Min bästa vän Kando, min trygghet i livet. Med djuren var jag lycklig på riktigt.

Men bland människor kände jag mig fel hela tiden och jag kunde ibland komma hem från skolan och då bråkade mamma och pappa och jag fick veta att de bråkade pga mig, trots jag varit i skolan hela dagen och fattade ingenting av vad jag gjort, mer än att jag inte borde finnas. Det enda jag ville var att duga och jag sökte bekräftelse på alla sätt jag kunde.

Pappas drickande eskalerade mer och mer och det fanns ingen plats för mig. Mamma mådde ju också dåligt i detta och klarade inte möta mig och knyta an ordentligt, och jag var obekväm då jag ju visade via mitt mående att saker var så fel, sånt hon inte ville inse, så hon projicerade sitt mående på mig också.

En klasskompis hade äldre bröder och jag var där ganska ofta. 2 av deras kompisar tyckte jag var rolig i mitt showande och clownande och när jag var 12 år så bjöd de med mig på en biltur.

Det slutade med att vi åkte hem till en av dem och väl där blev jag bjuden på alkohol. För första gången i mitt liv kände jag ett lugn inombords, ångestfri, så jag tog emot och drack mer. Mina minnesbilder efter det är fragmenterade men ändå så tydliga. Jag hade ingen kontroll på min kropp så jag minns att jag ville fly men kroppen lydde inte.

De turades om att våldta mig och det gjorde så fruktansvärt ont och jag minns deras skratt och andedräkter, och deras röster när jag spydde; ”hämta spann fort hon spyr” och ”håll undan hennes hår”. Och så mer skratt. De skjutsade hem mig och jag fick en sån utskällning för att jag druckit och jag skämdes så fruktansvärt mycket.

Dagen efter bröt jag ihop och berättade för mamma vad som hänt. Hennes reaktion var det slutgiltiga sveket. Hon sa att det delvis var mitt fel som hade följt med dom och att jag druckit, ville jag bli som pappa? Om pappa fick veta skulle helvetet bryta ut, så hon sa att vi inte skulle prata om det mer.

När jag blödde sa hon ”Oj har du fått din första mens”, och hjälpte mig med bindor. Där och då dog jag inombords och jag struntade i vad som hände med mig mer. Här kommer ännu mer skam in.

Jag slutade t.ex titta om jag passerade en väg, jag struntade i om jag blev påkörd och jag genomförde mitt första självmordsförsök. Bup kallades in, men jag satt i samma rum som mamma och pappa när jag skulle förklara och jag ville skydda mamma och det var ju ändå mitt fel som hon sagt, right… så jag var tyst.

Psykiatrin klassade redan mig som en ”självskadebrud” som bara sökte uppmärksamhet och hemgångsråden var “mer ramar, regler och uppfostran”.

De blev alltså hårdare hemma och kunde projicera sina problem ännu mer på mig. När jag fick mina utbrott i mitt kaos behövde jag kärlek men möttes av kyla. Min mamma kunde få psykbryt och hämta ett bälte hon drog åt om sin hals och skrek ”om jag är så jävlig är det väl lika bra jag dör”. Jag var livrädd och började få fler och fler panikattacker.

Några månader senare så rymde jag hemifrån och träffade några äldre killar som åter bjöd på alkohol. I mitt minne trots våldtäkten, så mindes jag också ångestfriheten och viljan att känna det igen tog över. Jag ville ju bli omtyckt, så jag drack. Även de tog för sig av min då nyss fyllda 13-åriga kropp.

Jag accepterade mitt öde och att jag fick betala det priset för att duga och drack jag bara så fick jag en stunds ångestfrihet och det bedövade mig så jag stod ut. Och det var ju mitt fel, det hade jag lärt mig innan ju…

Jag lärde mig också att ringa och säga att jag sov hos kompisar så de aldrig märkte mer hemma och det kändes som de var glada att bli av med mig ändå. Pappa brände hemma då, så jag kunde lätt ta små slattar i varje flaska och fylla på med vatten. Han märkte ju inget.

Däremot började rykten spridas om mig att jag var en hora också så den nedåtgående spiralen spann fortare och fortare. Alkoholen gav viss ångestlindring och jag lät mig utnyttjas gång på gång trots att ångesten bara blev värre och värre.

Jag umgicks med äldre och blev insläppt på nattklubbar med 20-årsgräns när jag var 14 år. Jag drack varje helg och det var alltid någon som ”gav uppmärksamhet och uppskattning” som jag misstog för mitt värde. Så jag lät det ske.

Jag har alltid tänkt att det var händelsen när jag var 12 år som var våldtäkten och att allt som hände sen var mitt eget fel. Jag har känt sån skam att berätta om det som sen följde, då jag bara lagt det på mig själv.

Alla som utnyttjade mig var betydligt äldre och de visste hur gammal jag var. Även vakterna. Jag var ju värre än en hora då jag inte ens tog betalt. Jag minns hur jag ibland följde med nån hem. Alla bussar hem hade redan gått och när han var klar, slängde han ut mig och jag vandrade omkring ensam i stan tills jag var nykter nog att lifta hem.

När jag var 16 träffade jag en 10 år äldre kille och vi flyttade till Malmö ihop ett år senare. Då hade jag bott hemifrån sen jag var 15. Jag var så galet kär i honom, men så osäker och förstörd så jag var klängig och säkert jobbig för honom. Han var otrogen och jag hatade mig själv mer och mer. Jag fattade inte det osunda i att han hade ett förhållande med en så ung och uppenbart trasig tjej som jag var då. De rökte också hasch och jag började med det också, och hittade ett nytt sätt att lindra ångesten.

Till slut lämnade han mig och jag var ensam i en stor främmande stad och kände bara kompisar till honom. Då gick jag ut ensam och drack och träffade nya vänner som också rökte och det som i början gav lindring, blev ett missbruk. Jag kände mig fångad och jag själv var, och är, mitt eget fängelse. Även om jag numera har permissioner.

Jag drack fortfarande också och lät mig utnyttjas, jag till och med sökte upp det för att bekräfta det värde jag lagt i min kropp. Som person dög jag aldrig -varken i mina ögon eller andras. Jag bar på ett hat mot mig och mot allt och alla och jag litade inte på någon. Detta gjorde att jag stötte bort folk, även de som faktiskt ville mig väl. Jag kunde inte ta emot kärlek och omtanke utan trodde alla ville ha något av mig jag inte kunde ge. Jag hade taggarna utåt hela tiden förutom när jag rökte. Även när jag drack började jag bli aggressiv och gränslös och jag var totalt fast i självhat, självförakt och var som en igelkott med taggarna utåt.

Efter några år i Malmö träffade jag en annan man, en i grunden bra man, men som vanligt klarade jag inte av en normal relation och jag projicerade nu mina känslor på honom och letade fel på honom. Trots detta blev jag gravid och jag blev glad och såg fram emot att bli mamma. Han verkade också glad över detta och det var okej ett tag.

Dock efter förlossningen, som fortfarande är en de häftigaste upplevelser jag upplevt, så var jag så otroligt omtumlad efteråt. När jag ser tillbaka nu i backspegeln hade jag troligen en form av förlossningsdepression och det tror jag han hade också. Han klarade inte av markarbetet runt om och var svartsjuk på att all uppmärksamhet och ork gick åt till bebisen, så relationen kraschade.

Jag stod ensam i en stor stad och kände bara folk som rökte på och drack och jag visste inte vad jag skulle göra. När pappan ansökte om att jag skulle få enskild vårdnad och att han skulle ta upp kontakten med sonen när han blev 18 visste jag inget annat än att flytta till min hemstad igen.

Pappa hade då slutat dricka så jag tänkte att min son trots allt skulle ha kontakt med släkt och familj på min sida och jag hoppades att jag och mina föräldrar skulle kunna nå förståelse och försonas som vuxna. Vi gick i familjeterapi där allt gick ut på att förlåta och gå vidare, vilket jag inte kunde utan att i alla fall få sätta ord på hur jag känt och upplevt saker.

Minns mammas iskalla mantra som svar på precis allt ”vi gjorde så gott vi kunde utifrån våra förutsättningar”.

Det är ju sant! Men jag behövde få bekräftelse i hur negligerad jag blivit och att även jag gjort så gott jag kunnat utifrån mina förutsättningar!

Det fick jag aldrig utan hon sa istället att jag var för smart för henne…Pappa förnekade allt trots att han erkände att han knappt mindes något från de åren han drack. Han fick delirium, därför slutade han dricka, så det ger ju en fingervisning om hur mycket det faktiskt var… Inte heller blev deras bemötande mot mig annorlunda.

Jag fick jobb att driva ett inackorderingsstall och träffade under denna tid ännu en man. En mycket bra man, men igen kunde jag inte ta emot äkta kärlek. Jag visste inte ens vad äkta kärlek var. Så jag drev bort även honom och hatade mig själv ännu mer. Under några år gick jag totalt sönder och insåg att jag inte klarade att vara mamma mer heller.

Min äldsta syster och hennes man lät min son flytta hem till dem och det var en tudelad känsla. Allt min syster gjort har alltid varit bra enligt våra föräldrar, och allt jag gjort har varit dåligt, oavsett. Vi blev alltid jämförda, framförallt av pappa.

Men jag visste att min son skulle ha det bra där, då hon aldrig skulle använt något mot honom. Han utvecklade även en bra relation till mina föräldrar, men jag kände mig fruktansvärt misslyckad.

Jag fick ett återfall och började röka igen och åkte dit några gånger för narkotikabrott och även drograttfylla och olovlig körning. Jag gick in i en djup depression och försökte ta mitt liv. Att jag ens lever är egentligen galet i sig.

Jag lades in på psyk efter sjukhuset fastän jag motsatte mig det. När jag väl accepterade inläggningen och sa att det nog var bra för mig, så skrev de ut mig. Då köpte jag massor av bensodiazepiner som jag tog. Jag satte mig i bilen och körde av vägen medvetet. Vittnen såg en bil accelerera och göra en skarp sväng rakt av vägen. Två hjärnblödningar, fyra brutna revben och punkterad lunga så sjukhus igen. Jag vägrade psyk mer. Och dom köpte det!

Detta blev ett wake up-call och jag bestämde mig för att ge livet en ärlig chans.

Jag gick i terapi utan att prata om våldtäkten och skammen i mitt sexuella självskadebeteende som jag la skulden på mig själv för. Skulden var min tänkte jag, trots att de som utnyttjade mig var vuxna och jag var under 15. Skammen var för stor för att prata om, så jag kom ju bara halvvägs. 

Jag läste in högstadie och gymnasium på 1,5 år med 4,0 i medelbetyg och skrev högskoleprovet på 1,3 och kom in på socionomprogrammet då jag ville använda mina erfarenheter konstruktivt. Efter ett tag kunde min son flytta hem till mig igen med min syster som stödfamilj och mina föräldrar har alltid varit bra mot honom. Livet såg lite ljusare ut och jag fick lite självförtroende. Då träffade jag mitt senaste ex.

Han satte mig på en piedestal i början. För mycket så här i backspegeln. Många varningsflaggor fanns där som jag ignorerade, för jag hade ju drivit bort två bra män tidigare, right…. efter ett år flyttade vi ihop och då började helvetet.

Psykiskt våld och ständiga påminnelser om våldtäkten och att jag förtjänade den. Det förekom fysiskt våld med fler våldtäkter då han ju visste att det tog hårdast. Han hade vapen och han skenavrättade mig oräkneliga gånger. Han slog ut två tänder på mig, använde vapnet och våldtog mig med, sparkade mig i magen och på benen, spottade på mig, kastade saker på mig. Han tog även lån och köpte saker på kredit i mitt namn.

Jag hade då låtit min son flytta igen och jag var så nere så jag var säker på jag skulle dö där. Men på något sätt så har en drivkraft alltid funnits där.

En natt när han gick ut med kompisar så packade jag det viktigaste och minnen och drog. Jag visste att han skulle leta så jag bosatte mig i tält i skogen. Efter fem veckor hittades jag av polis och allt uppdagades. Jag fick skyddad identitet och hjälp med skyddat boende först och sen flytt till olika ställen under 5,5 år tills han tog sitt liv.

I början av flykten var jag sjukt rädd och tog kontakt med en gammal kontakt och köpte själv ett vapen. Jag ville nog egentligen åka dit, för jag berättade det för en granne på ett ställe som ringde polisen. Jag dömdes för vapenbrott och var nära att bli av med skyddet. Som tur var så var rätten förstående. Risken är nog ändå störst att jag hade använt det mot mig själv.

När jag äntligen var ”fri” kunde jag påbörja mitt helande. Jag blev övertalad av en granne att följa med på en grundkurs med hunden jag skaffat under flykten för att tvinga ut mig själv utanför bostäderna alls.


Detta ledde till att jag till slut började tävla och min hund har tagit med mig på världens resa och hjälpt mig något enormt med min sociala fobi. N
är vi blev framgångsrika så slog avundsjuka till hos en tjej som såg till att jag blev utfryst ur träningsgänget. Jag har ett möte inspelat som var så sjukt att en av de som var där spelade in det för hon var i chock. Men det fick inte oss att sluta så vi slutade först när jag behövde pensionera min hund.

Jag har nu fått diagnosen complex PTSD och går i traumabehandling med EMDR. Det har gjort underverk för att börja se allt för vad det varit i rätt perspektiv och att lägga skulden där den hör hemma. Att börja vara snäll mot mig själv och lätta på skammen och skulden.

Det är så mycket jag inte förstått att jag gjort som bara har bekräftat mitt självhat och att jag omedvetet satt käppar i hjulen för mig själv och satt mig själv i situationer för att misslyckas.

Jag brukar likna det vid att mitt inre har varit en kaotisk surrealistisk målning som jag nu tagit ner, gjort till ett pussel och nu sätter ihop till en begriplig bild. Mina triggers är många som kan dra igång en panikattack och jag kan inte alla än. Men jag lär mig, och jag börjar förstå när jag ska tvinga mig gå emot vissa rädslor och när jag ska lyssna och stå tillbaka av omsorg om mig själv.

I maj blir jag skuldfri och jag väntar tid hos käkkirurgen för att kunna sätta in implantat där de två tänderna han slog ut fattas. När det är klart så har iallafall han ingen makt över mitt liv mer och en psykologisk spärr kommer släppa. Då tar mitt helande ytterligare ett steg och jag har bestämt mig för att jag ska tillbaka all makt i mitt liv igen.

Ett steg i taget.

De dåliga dagarna är många, men de bra blir fler och fler också! Gymmet är för mig ett ställe där jag får ut både sorg och ilska, men även bygger självförtroende och styrka.

Jag är idag snart 48 år och så många år har gått förlorade, men jag vägrar låta allt förstöra de åren jag har kvar! Jag kommer flytta en gång till, och det är för att jag vill välja nästa gång. Inte bara hamna där soc fick tag i en bostad snabbt. Mycket symbolik i det.

Jag ska skaffa en hund till om ett tag och börja träna och tävla igen, för jag älskar det, trots att jag träffat idioter i den världen också. Men nästa gång kommer jag inte ha skyddad identitet från början då det skapat nyfikenhet och en direkt sårbarhet som kunde utnyttjas. Nästa gång väljer jag själv vilka jag vill göra mig sårbar inför.

– Jonas Gardell

Jag ska ta tillbaka livet och nu vet jag att vara uppmärksam på att inte sätta käppar i hjulen för mig själv! Jag har börjat värdera mig igen. Inte minst sen jag hittade 2forty2!

 

Stay strong allihop! Ge inte upp!

Bättre dagar kommer!

Kram och tack till er som orkat läsa <3

//Annika 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Ett svar på ”Uppväxt, våldtäkt, konsekvenser och helande”
  1. Att du gång på gång har kämpat och aldrig gett upp. Du förtjänar det absolut bästa i livet. Många kramar till dig och stort tack för att du dela med dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.