Barn med obearbetat trauma leker man inte med

⚫ Vi har massor med barn där resurser saknas för att de ska kunna få adekvat hjälp efter sexuella övergrepp.

⚫ Vi har tagit oss an massor med barn från krigsdrabbade länder som får en etta I förorten och ett socialbidrag, när man inte får den hjälp som faktiskt  behövs för att bearbeta trauma som uppstår vid krig.

⚫ Vi har massor med barn som går under på grund av psykisk ohälsa och som inte får den hjälp som de behöver.

Samtidigt har regeringen kläckt en ny kyckling 🐣 i form av en familjevecka, som gör att föräldrar ska kunna vabba tre dagar per år utan att barnet är sjukt och notan beräknas landa på 33 miljarder. 

Hur vore det om våra politiker kom ut i verkligheten och la krutet där det hör hemma? 

Sexuella trauman föder självdestruktivitet och våld föder våld. Våldtagna barn som inte får adekvat vård gör alltså att missbruk och psykisk ohälsa skjuter i höjden och barn från krigsdrabbade länder med obearbetat trauma löper alltså betydligt större risk i sin obehandlade form att bli till någon som sedan håller i ett vapen än någon som kommer från en trygg bakgrund,  och nej detta är inte rasism.

Barn som bär på trauma får skador, detta gäller precis alla barn oavsett härkomst, och har man tagit på sig ansvaret för barn från krigsdrabbade länder så vill det nog till att man tar hand om dem, annars har man tagit sig vatten över huvudet, och då lever man farligt.

Jag blev själv i december 2018 varse hur illa man faktiskt tar sig an ungdomar som man sagt att man ska ta ansvar för när jag läste en notis att någon hade mitt i smällkalla vintern hade sett en yngling stryka runt i ödehus och slutligen hade hamnat på en parkbänk i Perstorp. Jag som vet bättre än de flesta hur det känns att frysa och sakna trygghet hade en konferens med mina knattar och vi kom överens om att hämta honom, för att iallafall ge honom tak över huvudet tills det mest akuta löste sig.

På en parkbänk i drömlandet satt han alltså mitt i smällkalla vintern med ett svenskt pass och hade ramlat mellan några stolar då han nyligen hade fyllt 18 och blivit utslängd från ett HVB hem för att han hade problem i skolan. Han frös och livet hade nog inte riktigt blivit som han tänkt sig. 

Det skulle visa sig att killen var född på Afghanska landsbygden år 2000. Under sina 18 år i livet hade han hunnit leva som danspojke uthyrd av sin mamma för att bli sexuellt utnyttjad av rika män, se sina vänner bli misshandlade till döds, hans pappa hade blivit skjuten och själv han hade flytt till fots för att sedan åka på ett lastbilsflak till drömlandet Sverige. 

Lite naivt kanske, men då trodde jag faktiskt att det skulle räcka med att erbjuda honom samma hem och trygghet som resten av mina barn har men killen skrek sig igenom nätterna, och när han sov så lät det som att han var utsatt för tortyr. 

Jag försökte prata med honom, och på sin knaggliga svenska berättade han om sin barndom som danspojke, alltså de sexuella övergrepp som afghanska barn inte sällan blir utsatta för, och jag tänkte att killen behöver hjälp med någon form av traumabehandling så jag ringde min mor, som agerat fosterhem till ett flertal av ensamkommande. Hon rådde mig att lägga locket på ”du förstår detta är något som pojkarna skäms för så det är ingenting man pratar om” konfunderad tänkte jag att det finns väl inga symptom på trauma som lägger sig för att man lägger locket på” 

Sexuella övergrepp i barndomen skapar sår som inte läker av sig själva, oavsett var man kommer ifrån. 

Att bli såld av sina egna föräldrar som sexsslav, att bli torterad och utnyttjad år ut och år in av förövare som köpt ut en från föräldrahemmet, det sätter spår som inte nöts bort utan adekvat hjälp. 

När våren kom, ganska exakt fyra månader efter att vi hade hämtat honom hoppade socialförvaltningen in och ordnade en lägenhet. Än idag är hans trauma obearbetat, än idag är han arbetslös och beroende av myndigheterna för sin försörjning. 

Är vi så fredsskadade att vi inte ens har perspektiv på att ett vapen ger en viss trygghetskänsla när man inte fått bearbeta minnena av pappas blick när han tog sitt sista andetag eller hur hans tarmar såg ut i kontrast till den rödbruna sanden? 

Tror man att minnen från övergrepp och våld utplånas genom ett svenskt pass och ett socialbidrag ? 

Nej jag är inte rasist, jag är barnvän. Kan man som nation inte säkra upp så att de barn som man åtagit sig att ta hand om, oavsett ursprung går en ljus framtid till mötes så är man en förbannat dålig förälder och tar man dessutom samhällets resurser och lägger enorma belopp på att man ska kunna vabba tre dagar extra per år samtidigt som barn går under så är man totalt ansvarslös. 

Vi har kriminalitet som kryper allt längre ner i åldrarna, och det kommer att gå åt helvete för ett stort antal såväl svenska som utlandsfödda barn om man Inte tar ansvar för deras mående och lägger fläsket där det hör hemma. 

Investerar man i barnens mående så får de möjlighet att i framtiden bli de skattebetalare som man gärna vill vinkla det till att man per automatik blir om man bara får komma till Sverige. I dagsläget agerar Sverige som en otroligt ansvarslös vårdnadshavare när man droppar traumatiserade barn vind för våg i förorterna och hoppas på att allt ska lösa sig till det bästa.

Vi har massor med barn som verkligen skulle ha nytta av de 33 MILJARDER som man vill använda för att se till så att föräldrar kan vabba ett par dagar om året utan att barnet är sjukt. 

Ingenting står och faller med ett par dagars vabbande, men landet faller i små bitar på grund av massor med barn som har svårigheter att slå rot för att de inte kan få den vård och det stöd som behövs. 

Ta ert ansvar och hjälp de som faktiskt behöver hjälpen innan det för sent. Barnen bär vår framtid i sina händer och barn med obearbetade trauman är inte att leka med.

Vill ni stötta mig och Patrik i vårt arbete så är vi väldigt tacksamma.