När en mamma blir kriminell i försök att skydda sitt barn

Celldörren smällde igen tungt bakom Katrin. Skrovliga gula väggar, ett fönster med frostat glas och en lucka i dörren. Detta var en miljö som Katrin aldrig någonsin hade varit i närheten av. Katrin bankade på dörren i vanmakt, men den var så tjock att knackningarna inte hördes av någon mer än henne själv. Katrin skrek Hallå!! Jag ska inte vara här, jag har bara försökt skydda mitt barn, men väggarna var så tjocka att den enda som hörde hennes spruckna röst var hon själv. 

Poliserna var tuffa i förhören, och Katrin försökte för döva öron förklara att hennes dotter Lisa kommer att bli utsatt för övergrepp hos fadern, därför hade hon valt att gå under jorden med henne, men polisen pressade på:     

-Berätta var hon är så släpper vi dig. Katrin som visste att Lisa var i trygghet sa:

-Över min döda kropp att jag lämnar över min dotter till någon som förgriper sig på henne. 

Dagarna gick och efter tiden i arresten så häktades Katrin för grov egenmäktighet med barn. Åklagaren väckte åtal och efter tre månader i häktet dömdes Katrin till nio månaders fängelse. Polisen höll ännu ett förhör där man förklarade att de som gömt undan Lisa kommer att få samma straff som Lisa, och att det nu bara är en tidsfråga innan man hittar dem och Lisa, men att man I väntan på anstaltsplats kan släppa Katrin, så kan hon på egen hand lämna över barnet. Vetskapen att polisen förr eller senare kommer att hitta Lisa och våndan över att de som hjälpt Katrin att skapa en trygg plats till dottern väntade samma öde som hennes, gjorde att hon fattade sitt beslut. 

När häktesgrindarna smällde igen bakom Katrin efter drygt tre månader i förvar, så var hon bara ett skal av en människa, och när dotterns blick för sista gången mötte hennes i samband med överlämning på socialkontoret så dog allt Katrins hopp om framtiden, och hon svor tyst för sig själv att ”jag har gjort allt som stod i min makt för att skydda dig, nu kan jag inte göra mer” Detta hände för fem år sedan, Lisa bor fortfarande hos förövaren och får än idag inte träffa sin mamma. 

Historien skulle kunna tagit slut här, men det gör den inte med tanke på att Katrin har två barn. Katrins son, Jonathan är sex år äldre och har en annan pappa än Lisa. Jonathan växte dock upp med Lisas pappa. 

I andra klass började Jonathan berätta för en skolkurator vad han hade varit utsatt för av styvfadern, men när skolkuratorn slutade sin tjänst, så tystnade Jonathan. Pojken har under hela sin uppväxt visat texten på att vara traumatiserad, och när Jonathan återigen började berätta för skolsköterska och mormor om grova sexuella övergrepp från styvfadern, så kopplades BUP in, men när man ville utreda pojken för ADHD så sa skolsköterskan STOPP ! Jonathan behöver i första hand traumabehandling. Idag är Jonathan 15 år gammam och är diagnostiserad med PTSD. Han går i traumabehandling för övergreppen och mår inte alls bra, speciellt med tanke på att hans lillasyster fortfarande bor hos mannen som förgripit sig på honom. Stödenheten på socialförvaltningen, Jonathans traumabehandlare, Katrin och mormor Anna-Karin har orosanmält, dock utan reaktion. 

Jag har pratat med mormor Anna-Karin, mamma Katrin flera gånger och igår så fick jag prata med lille  Jonathan. Detta är en familj som i försök att skydda Lisa från att bli utsatt för samma saker som Jonathan blivit har malts ner och strimlats i små bitar och jag vet faktiskt inte vad som är värst, våldtäkterna från fadern eller sättet på vilket våra skattemedel nyttjas för att skända familjer och skydda förövare.

Fotnot: Katrins dom ändrades i hovrätten till tiden I häkte, villkorlig dom, och dagsböter då man ansåg att det var en förmildrande omständighet att Lisa till slut lämnades över i förövarens klor. 

PS. Packar väskan för att I sällskap med Katrin och Anna-Karin besöka socialförvaltningen I x-kommun, för jag vill verkligen höra hur man resonerar. ☹

Vill ni stötta mig och Patrik I vårt arbete så är vi väldigt tacksamma.