Idag så tackar jag gud, och jag tackar min kropp att jag hade styrkan att överleva, för det var inte min avsikt. 

Idag, så tittar jag på världen med ett snett leende och myser. Jag tittar på mina ungar, mina fantastiska barn, som idag håller på att bli vuxna.

Hade jag lyckats i mitt uppsåt, så hade jag aldrig fått träffa dom, hade jag lyckats, så hade jag aldrig fått uppleva detta stora och underbara.

När jag tänker tillbaka på min tonårstid, så känns det som att jag lyckades hoppa ur giljotinen, precis när klingan föll. Jag hade fattat ett beslut, som jag då tyckte var efter noggrant övervägande, jag hade inga rötter på jorden, och jag var totalt likgiltig inför alla dom äventyr som vår planet faktiskt har att erbjuda. 

Tjugo tabletter, och en munfull Coca-Cola, den beska smaken var påfallande, men hindrade mig inte. Ett rakblad, och min arm, som aldrig varit i närheten av något liknande. Lätt avdomnad av tabletterna, så skar jag resolut. Huden öppnade sig i två kritvita köttbitar, och jag följde det blåa streck som venen ser ut att vara genom huden. En handfull tabletter till, och sen fortsatte jag min självslakt. Tabletternas beska blev allt mer påtaglig, och när jag uppmärksammade smaken, så spändes magen i djävulska konvultioner. Tänkte att det nog var bäst att skynda sig med tabletterna, innan effekten skulle ta över allt för mycket, så jag hällde ut resten från burken och rakt in i munnen. Sköljde ner, och tabletterna kom upp, sköljde ner, och tabletterna kom upp igen, svalde den kritvita tablettsörjan ännu en gång och fortsatte skära. Jag skar för kung och fosterland. Den beska smaken och tabletternas bindemedel gjorde munnen till en vidrig smältdegel och den söta tunga lukten av blod gjorde inte saken bättre, och för att dämpa klökningarna från smaken och lukten så stoppade jag in en gräddkola i munnen.

Ingen människa kan gå igenom större förnedring än att vakna, med kudde och ansikte fullt av kritvit tablettsörja och gräddkola, nersölad av blod och vad mer vill jag inte ens skriva om. Dö ensam, och vakna ensam utan att ens ha lyckats dö, det är total förnedring, men det var min vändpunkt i livet, där började jag sakta simma mot ytan, för kan man inte dö, så får man ju göra det bästa av situationen som fånge på jorden, och försöka leva…

Idag, så kan jag inte ens uttrycka lyckan över att vår herre bestämde sig för att min tid i hagen inte är över. 

Ärret längs med hela min underarm har bleknat men syns fortfarande. Ärren i själen har blivit till en styrka, och en vilja att att kämpa för alla människors behov att knyta an till andra. 

En person avslutar sitt eget liv var sjätte timme i Sverige, och många av dem har i barndomen varit utsatta för sexuella övergrepp. Orka lyssna, våga ta ställning för offren. Genom att ta ställning för barnen, så att de får slå rot på jorden, så förhindrar vi att de i framtiden blir till självförstörande robotar.

Vill ni hjälpa mig och Patrik, så att vi kan fortsätta köra på för barnens rätt att växa upp utan övergrepp, så är vi väldigt tacksamma.

 

4 thoughts on “Att växa upp och tycka att livet är en bestraffning

Lämna ett svar till Bella Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X